Ett nytt projekt

Tänkte bara meddela min lilla läsekrets att det just nu pågår ett nytt projekt i det Gjörloffska arbetsrummet: en framställning om utrikesnyheternas kulturhistoria. Det är en spännande exposé in i 1800-talets koloniala föreställningsvärld och hur mediesystems begynnande nätverk formade en ny nyhetsgenre. Nyheter var inte längre synonymt med Stockholmstidningarnas annonsblad eller mer eller mindre regionala nyhetsvärlden. Världen flyttade istället in på kaféer, på sockenbibliotek och i folks hem. Problematiseringen här gäller vilken bild av världen som egentligen spreds och var denna framställning kom ifrån. Framställningen blir något teoretiskt driven då den i första hand är tänkt att sammankoppla annan forskning på området, även om det blir några empiriska nedslag i mediehistorien (främst från mitt eget arkiv, lat som jag är...).

Stay tuned.

Reflektioner kring medborgarskapet

Denna essä syftar till att analysera olika teoretiska utgångspunkter för det mångfacetterade begreppet medborgarskap. Grundfrågan behandlar dikotomin mellan inkluderande och exkluderande med perspektiven klass, kön, etnicitet och generation.

Uppfattning om begreppet medborgare torde vara av relativt modern art, låt vara med viss modifikation då man under antiken talade om medborgare. Konstruktionen av medborgarskapet i Rom, Aten och Sparta, av sådan väsensskild art att den inte i någon större omfattning kommer att diskuteras i denna text. Istället är det medborgarskapet såsom det konstruerats i den moderna Europeiska världen, vid tiden efter 1800. Man kan givetvis göra andra, mer globala utvikningar och diskutera förhållanden i det japanska shogunatet efter 1800 eller koloniala världar. Detta är givetvis av högsta intresse om man har ambitioner att skriva en mer komplett bild av medborgarskapets, och i förlängningen också välfärdsstatens historiska utveckling. Denna text, med tanke på denna avgränsning, kan då uppfattas vara av något eurocentrisk karaktär.

Om medborgarskapet

medborgarskap, en persons tillhörighet till en stat. Varje stat får enligt folkrätten själv bestämma vilka personer som ska anses som dess medborgare.[1]

Den ömsesidiga kopplingen mellan å ena sidan en fysisk person och en nationalstat å andra sidan är tveklöst, om än från nationalstatens sida då en stat inte kan existera utan medborgare. Däremot, har nyhetsfloran visat, finns det personer utan medlemskap i någon nationalstat. Detta kan bero på att en nationalstat upphört att existera, eller att personen fråntagits medborgarskap utan att något nytt kommit i dess ställe. Detta sker dock inte direkt varje dag. Sen finns det ju naturligtvis också personer som anser sig vara medborgare i ett land som inte finns i juridisk mening, exempelvis kurder. En annan dimension på medborgarbegreppet och som också ställer det på sin spets är de globala migrationsströmmarna där alltfler flyttar, kanske flera gånger under sin livstid, till alltfler länder. Detta ger vid handen också en annan, mer kulturell, dimension, att vikten av medborgarskapet är på väg att luckras upp i kanterna. Detta kan då ställas mot de sociala, juridiska och kulturella aspekterna på begreppet medborgarskap, inte minst ur ett rättighetsperspektiv.

Det antyddes i inledningen till denna text en dikotomi mellan inkluderande och exkluderande och att själva medborgarskapet kan sammanfattas i dessa två dimensioner.[2] Den är väldigt talande för hur medborgarskapet konstrueras. I definitionen av medborgarskap kunde vi läsa att det är upp till varje nationalstat att själv besluta sig för vem som skall anses vara medborgare. Staten beslutar därför också om vem som skall åtnjuta medborgarskapets privilegier i form av ett antal rättigheter till välfärd.

Nu är dock inte alla stater lika när det gäller medborgarskap och sociala rättigheter. Grövt räknat kan man urskilja tre typer av välfärdsstater som alla inkluderar någon form av grundnivå av sociala rättigheter för dess invånare: Konservativa, liberala och socialdemokratiska stater.[3] Bestämningen av kategori kan ske utifrån ett antal variabler; men passiv/reaktiv välfärd kontra rättighetsbaserad välfärd torde vara den enskilt viktigaste.[4] Även om en djupare analys av kategorierna som sådana inte är inom ramen för denna text, så är det värt att ha med dessa i åtanke när vi senare kommer att diskutera olika dimensioner av medborgarskapet, då detta kan visa sig vara betydelsefullt, åtminstone i genusfrågan.

En teoretisk föregångare till den teoretiska utveckling, och problematisering, som medborgarbegreppet fått under 1900-talet är T.H. Marshall. Hans kanske största akademiska bedrift på 1950-talet torde vara ihopkopplingen av det civila medborgarskapet, alltså rättigheten till sin egen person, sin yttrandefrihet och religionsfrihet med det politiska och sociala medborgarskapet. Med det politiska medborgarskapet kom också rätten att engagera sig politiskt och ha möjlighet att delta i politiskt beslutsfattande, såsom parlament, fullmäktige eller som elektorer. Med det sociala medborgarskapet kom också inte bara möjlighet till välfärd, som kanske mer varit fallet i liberala och konservativa samhällen, utan rätten till välfärd.[5]

I tidigare samhällen, menade Marshall, kunde det vara svårt att urskilja dessa tre trådar, då själva statsbildningen var mycket sammansatt. Med industrialiseringen kom staten och samhället, att bli mer differentierat, vilket möjliggör djupare analyser av vart och ett av dessa tre medborgarskapets dimensioner. Med detta sammansatta medborgarskap kom också i England post-Elizabeth I det sista, definitiva uppbrottet med kvarvarande feodalt tänkande. Lagen (den engelska som Marshall beskriver) gällde alla (män) och envar var fri att sköta sitt på en arbetsmarknad befriad från servitud.[6]

Men, och det är ett stort men, inblandat i detta. Marshall skriver vidare att

Citizenship is a status bestowed on those who are full members of community. All who possess the status are equal with the respect to rights and duties with which the status is endowed,[7]

Det finns alltså en passus här som säger att man måste ha full status i ett samhälle för att räknas som medborgare. Det var alltså långt ifrån självklart att exempelvis kvinnor, arbetare och personen med annan etnisk härkomst var att betrakta som medborgare. I dagens Sverige är det främst den sistnämnda kategorien som drar till sig mest uppmärksamhet, men under 1800- och 1900-talen var medborgarskapets fulla rättigheter problematiskt även för kvinnor och arbetare, inte minst när det gäller det politiska medborgarskapet. Det finns alltså all anledning att fortsätta dyka in i denna problematisering.

Klass och medborgarskap

I takt med samhällets demokratiutveckling, främst under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet började alltmer fokus läggas på de sociala aspekterna av medborgarskapet. Rättighetsaspekten blev kanske den enskilt viktigaste frågan för den alltmer vokala och inflytelserika arbetarklassen. Marshall går också ett steg längre genom att visa hur kampen för sociala rättigheterna blev grunden för en betydligt större samhällsförändring. Kampen för de sociala rättigheterna skulle inte sluta med några kosmetiska förändringar, och bibehållande av superstrukturen. Istället skulle hela samhället reformeras med utgångspunkt i rättighetsfrågan.[8] Detta kom också, enligt Mary Hilson, också att realiseras i de nordiska länderna som enligt henne kommit längst i reformeringen av samhället utifrån ett rättighetsperspektiv. Hon går tillochmed så långt som att säga att den politiska utvecklingen i de nordiska länderna saknar motstycke i världen.[9] Det som Hilson beskriver här brukar kallas den socialdemokratiska modellen, då den främst förfäktats av socialdemokratiska partier. Detta knyter an till bland annat Gösta Esping-Andersens tre kategorier av välfärdsstater; den socialdemokratiska, den liberala och den konservativa, vart och ett med ett antal kännemärken.

Grundtanken i den socialdemokratiska staten är att individen skall avkommodifieras, det vill säga att dess beroende av arbetsmarknaden, i egenskap av medborgare, skall minskas. Till dess yttersta gräns kan man dra ståndpunkten att det är individens rätt att själva bestämma inträde och utträde från arbetsmarknaden utan att detta skall påverka den ekonomiska situationen nämnvärt.

Jag har i tidigare sammanhang skrivit att den grundläggande definitionen av klass enligt Karl Marx har svårt att hävda sig i ett modernt samhälle:

Om vi tar vår början i begreppet klass, så märker vi ganska snart att tiden och samhällsutvecklingen sprungit ifrån Marx 1800-talsdefinition som såg klass som skiljelinjen mellan de som äger produktionen och de som utför produktionen. Skulle denna enkla definition äga bestånd idag, skulle även bolagschefer, generaldirektörer på statliga myndigheter etc. räknas som ”arbetarklass”, då de de facto inte äger medlen med vilka de utför sitt arbete.[10] [11]

Denna problematik tas också upp i Hill som menar att sättet att betrakta klass enligt den gängse marxistiska teoribildningen är för onyanserat och att begreppet socialgrupp, tre till antalet, ger en mer rättvisande bild av verkligheten. Grupp 1 är den mest välsituerade som knappast eller aldrig hävdar sitt sociala medborgarskap, grupp 2 i viss omfattning med grupp 3, den svagaste, är nästan helt igenom beroende av att kunna hävda sitt sociala medborgarskap och dess rättigheter, framförallt ekonomiska sådana.[12]

Inget är ju beständigt i denna världen, inte ens medborgarskap och välfärd, samhällen förändras och nya utmaningar uppstår. Med en ökande mobilisering inom socialgrupper, genus och etniciteter kommer också krav på förändring. Esping-Andersen efterlyser i en senare produktion att vi står inför ett nytt paradigmskifte, liknande den som de tre välfärdsstaterna motsvarade.

We live in an era in which rival forces, once again, promote their blueprints for a Good Society. Indeed, much suggests that we are heading towards yet another historical regime shift. We are in the midst of a revolution in demographic and family behaviour, spearheaded by women’s embrace of personal indepence and lifelong careers. /…/ All this mirrors heightened individual freedom of choice, but also insecurity and risk.[13]

Valet i Sverige 2006 bröt en långvarig socialdemokratisk dominans som upprepade sig med den alliansens valseger även i valet 2010. Detta visar en poäng med Esping-Andersens resonemang: den socialdemokratiska modellen är inte odiskutabel och dess beskrivning av samhället inte allenarådande. Dock, skall poängteras, att Esping-Andersen inte i första hand syftade på detta, det är min egen slutsats. Och visst kan man tycka att de gamla modellerna för välfärdsstaten inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till framförallt kön och etnicitet, eller den globala rörligheten när det gäller kapital, varor och arbetskraft. Dessa utmaningar har den nya välfärdsstaten att ta hänsyn till, så visst kan man nog se att det kommer att finnas ett behov av nydaning, likt den som Marshall beskrev tidigare i denna text.

Kön och medborgarskap
En vanlig kritik av de gängse klassificeringarna av välfärdsstater och främst då den aspekt som rör det sociala medborgarskapet, är att den uppfattas vara könsneutral, att samma rättigheter och möjligheter gäller för både män och kvinnor. Detta är en svaghet, menar Diane Sainsbury i Gender, Equality and Welfare States.[14] Kritiken är främst riktad mot sambandet mellan å ena sidan familjen, och staten å den andra sidan. Sociala rättigheter skall, enligt Sainsbury och många andra feministiska kritiker, vara individuella:

Implicit in the feminist critique are a number of dimensions of variation. They consist of of the type of familial ideology; its influence on social policy in terms of unit of benefits and contributions and the nature of entitlement; its influence in other policy areas reinforcing the actual division of labor within the family; the boundary between public and private spheres; and the degree to which women’s caring work is paid or unpaid.[15]

Här är målet väldigt tydligt. Den minsta enheten i samhället skall alltid vara individen och inte ett kollektiv som familjen. Rättigheterna skall vara kopplade till person, och inte till familjen som sådan. Här talas det i den teoretiska litteraturen om ”the male breadwinner”[16] i framförallt konservativa samhällen enligt Esping-Andersens defintion, vilket inbegriper en man som tjänar tillräckligt mycket pengar för att försörja sin familj med fru som i första hand tar hand om hushållets skötsel och barnens passning och uppfostran. Därför blir också mannen den som tar hand om de olika former av stöd som samhället bidrager med. Detta står i bjärt kontrast med de jämställdhetsprinciper som feminismen lanserat under främst 1960- och 70-talen, men även i tidigare sammanhang.

I Beveridgeplanen från 1940-talet fastslogs en grundläggande medborgerligt skyddsnät i form av socialförsäkring. Denna hade dock stora brister, menar Lister, då den utgår just från the male breadwinner. Normen är alltså en arbetstagande, gift man, och kvinnorna underordnas denna norm. Därmed var kvinnornas roll cementerad och helt beroende av männen.[17]

Esping-Andersen menar i en senare text att ovanstående samhällsmodell med the male breadwinner i centrum redan är obsolet och att ett framgångsrikt samhälle kan anpassa sig till dessa nya tider. Han passar härvidlag också på att ge en känga till feministiska forskare, som han menar helt har missat männen i sina teoretiska konstruktioner, eller avfärdat männen som en patriarkal rest från en förfluten tid.[18]

Detta beaktande av kön och välfärdssystem har allt att göra med konstruktionen av medborgarskap. Ty, om kvinnor vann politiskt medborgarskap med rösträtt och rätt att företräda politiska partier och deltaga i politiska församlingar, är det sociala medborgarskapet precis lika viktigt att analysera. Här är dock inte de feministiska teoretikerna helt överens om vad som egentligen är den bästa modellen. Ruth Lister tar upp två ganska motsatta sidor i den feministiska debatten. Dels de som hävdar, liknande det resonemang som presenterats ovan, att rättigheter skall vara univesella och att samma rättigheter som män har, skall också gälla för kvinnor. Å andra sidan finns den falang som anser att kvinnor i sitt medborgarskap är annorlunda än män och att detta skall bejakas. Detta kan ta sig uttryck i åsikten att kvinnor är bäst lämpade att ta hand om barn och detta arbete skall värderas lika som männens arbete. Ett slags könsdifferentierat medborgarskap, således.[19] Det kan också passas på att i sammanhanget nämna en kvinnorörelse i Sydafrika under tidigt 1900-tal som definitivt inte ville höra talas om vare sig ett politiskt eller ett socialt medborgarskap. I en tidigare text om Sydafrika skrev jag:

Flera starka kvinnoförbund, ofta centrerade kring boergeneralernas fruar, bildades, både i Kapprovinsen och i de ödelagda boerrepublikerna i Transvaal och Oranje Vrystaat, men målet var det rakt motsatta. De ville inte höra talas om någon rösträtt eller utökade medborgerliga rättigheter. Snarare skapades konstruktionen av die Volksmoedern, folkmodern, som hyllade klassiska konservativa föreställningar om manlig överhöghet, och kvinnlig pliktskyldighet. Zuid-afrikaansche Christelijke Vrouwen Vereniging gick så långt att det 1906 skrev till det sydafrikanska parlamentet med begäran om att kvinnor inte skulle få rösträtt. Även ett monument, Nasionale Vrouemonument, restes för att ge ära till en fogsamma Volkmoedern 1913 i Bloemfontein, Oranje Vrystaat. Ironin är nästan påtaglig.[20]

En längre analys av boergeneralernas fruar finns i professor Sandra Swarts artikel Womanhood and Otherhood som är väl värd att läsas.[21]

Det är lätt som historiker som studerar socialhistoria att dras med i dikotomiernas tyranni. Varje fråga har sin motsats och i analysen får vi slutligen vår syntes. Detta lärde oss redan Hegel med sitt berömda tes – antites – syntes. Frågan är här huruvida konstruktionen av det kvinnliga medborgarskapet kan reduceras till dikotomin the male breadwinner – universal rights? Michael Ignatieff är en av teoretikerna som menar att frågan hamnat snett, att den måste återvinnas till att handla om rättvisa:

The language of citizenship is not properly about compassion at all, since compassion is a private virtue which cannot be legislated or enforced. The practise of citizenship is about ensuring everyone the entitlements necessary to the exercise of their liberty. As a political question, welfare is about rights, not caring /…/ The pell-mell retreat from the language of caring is perhaps the most worrying sign of contemporary decadence of the language of citizenship.[22]

I Lister finns en intressant diskussion om användandet av ordet omsorg (eng. care) i medborgarskapets dimensioner. Kritiker menar att begreppet omsorg, precis som Ignatieff skriver här ovan, inte har med medborgarskapet att göra, och att omsätta detta till lagstiftning vore att gå tillbaka i tiden. [23]

Etnicitet och medborgarskap

Frågan ”vem är medborgare” blir aldrig så fysiskt som när den diskuteras utifrån etnicitet som analysvariabel. Det har i Västeuropa under en mycket lång tidsålder funnits starka drag av misstänksamhet mot personer av annan etnisk härkomst, från korstågen under medeltiden till de ottomanska krigen under den tidigmoderna fram till kolonialismen under 1800-talet och de migrationsvågor som följde efter 1900-talets många konflikter. Någon gång under 1800-talet började bilden av främlingen, den andre, att byta skepnad från något skrämmande till något visserligen värt att förakta, men också i någon mening beundra.

The Oriental may always have been characterized as a savage enemy, but during the Middle Ages, he was at least considered on the same level as his European counterpart. And, to the men of the Enlightenment, the ideolouges of the French revolution, the Oriental was, for all his foreignness in appearance and dress, above all a man like everyone else. In the nineteenth century however, he became something quite separate, sealed off in his own specificity, yet worthy of a kind of grudging admiration. This is the origin of the homo islamicus, a notion widely accepted today.[24]

Den teoretiska utvecklingen kring just etnicitet som enskilt studieobjekt har tenderat att centreras kring Edward Saids lika beundrade som omdiskuterade begrepp orientalism. Said talar i verket med samma namn om en strukturell rasism i det västerländska samhället, något som diskursanalytiker som Ruth Wodak tagit upp i sina analyser av främst österrikisk dagspress. Huvudpoängen i Saids resonemang centreras kring dikotomin Occidenten (Västerlandet) och Orienten (främst den muslimska världen).

Konstruktionen av etnicitet i medborgarskapet har tenderat att centreras kring att en etnisk minoritet assimileras, på ett eller annat sätt, in i ett relativt homogent samhälle. Hur mycket av den ursprungliga identiteten som får finnas kvar har blivit en hett debatterad politisk fråga i Europa, inte sällan med xenofoba drag.[25] Tar vi tillbaka diskussionen till Marshall tre sfärer av medborgarskap finner vi både civilt och politiskt medborgarskap som blir relevant i denna diskussion. Grunden i det civila medborgarskapet är rätten till sin egen person och rätten att få uttrycka sig. Den andra dimensionen berör inflytande i samhället och är också intressant. Min uppfattning är, som jag nog redogjort för tidigare, att språket är nyckeln här. Språket fungerar, som all form av kommunikation i två riktningar; inkluderande för de som behärskar dess kod, och exkluderande för de som inte gör det, alltså precis som medborgarskapet självt. För att få full tillgång till medborgarskapet behöver etniska minoriteter en kod, i detta fall språket för att kunna hävda sina civila, politiska och sociala rättigheter. Denna svårighet med representation belystes nyligen på både Vänsterpartiets kongress där en del menade att representaionen var alltför dålig när det gällde anställda inom partiorganisationen. Om det kan man ju debattera, men frågan är om inte representationen på landets nyhetsredaktioner är av mer intresse. En debatterande text på Sveriges Radios hemsida av frilansskribenten Behrang Kianzad. I den menade han att för att komma åt representationsproblematiken i nyhetsvärderingen behöver vi en bättre representation på redaktionerna. Dagens tendens är ju att vita, medelålders journalister talar om invandrare genom källor med liknande bakgrund, istället för med invandrare. En bättre representation kanske skulle komma åt detta.[26] Detta knyter i allra högsta grad an till både det civila och det politiska medborgarskapet.

Frågan om etniska minoriteter och migration är också en fråga om medborgarskap per se. Vilka blir beviljade medborgarskap, på vilka grunder och vilka skäl anges för att att neka personer medborgarskap.

Generation och medborgarskap

Innan vi tar oss an den teoretiska utvecklingen kring generation, som vi kanske främst förknippar med äldre, icke-arbetsför, personer är det värt att fundera lite över hur det ser ut på den andra sidan åldersstrecket. Välfärdsstatens utveckling kan vara minst lika intressant att studera genom barnens lupp, och särskilt då barns hälsa och skolgång. Barn hamnar ju i den intressanta sitsen att de visserligen räknas som med medborgare, men inte äger samtliga rättigheter som kommer med myndighetsåldern. De är då helt beroende av sin/a vårdnadshavare för uppehälle. Min uppfattning är dock att exempelvis skolgång är en mycket intressant variabel för analys av demokratiutveckling. Skolgång har ju i historisk tid inte varit självklart och även långt in på 1900-talet fanns differentierad skolgång, vilket gynnade familjer med akademisk bakgrund. Vi skall dock lämna barnen därhän tillsvidare.

Tittar vi demografiskt på hur världen utvecklats sig ser vi en tendens att vi föder allt färre barn, men lever allt längre. Detta sammankopplat med ett i världshistorien relativt nytt påfund; pensionen, det vill säga att vi under vårt arbetsliv sätter in en extra slant till staten som sedan, med ett visst tillskott återbetalar detta när vi arbetat färdigt i livet. Detta var ju tänkt att bara vara under några år, men med ökad välfärd och god hälsa blev perioden av icke-arbete tillslut ganska ansenligt lång. Sett ur ett politiskt perspektiv är det lätt att tro att pensionärerna är en tärande grupp på samhället. Hill menar dock att det inte går att tvärsäkert säga att så är fallet. Istället menar han att vi måste nyansera bilden av de äldre en aning. För det första är det fel att tänka i termer av beroende; alltså beroende av samhällets resurser. Äldre bidrar i stor utsträckning genom sitt civila medborgarskap och inom familjen (barnpassning m.m), dels är ju pensionärer fortfarande konsumenter som därigenom bidrar till statskassans svällande, och genom begagnade av sjukvård bidrar de också till sysselsättningen i samhället.[27] Att man betalar skatt på pensionen är ju också en intressant faktum, åtminstone i Sverige, mer skatt än en som arbetar no less…

Hills övergripande slutsats är att en mer genomarbetad plan för pensioner är av nöden för att inte ekonomiska svårigheter skall komma som ett brev på posten. Det finns också andra skäl att studera pensionssystemet är en medborgarsynvinkel. Dels ur ett genusperspektiv med en haltande lönemarknad där löner inte är jämställda påverkar pensionsuttaget, dels att kvinnor tenderar att vara hemma längre med barn och återinträda i arbetslivet i ett senare skede, dels det faktum att kvinnor också tenderar att leva längre än män, vilket gör at deras pensionspengar förväntas räcka längre vilket också ger lägre pension (sett som månadsinkomst). Här finns det skäl att återvända till de förespråkare för könsdifferentierat medborgarskap som beskrevs i avsnittet innan. Ett anammande av sådana principer skulle, åtminstone rent teoretiskt, kunna utjämna skillnader i pensionen.

Några slutsatser

Efter att ha gått igenom, måhända något kortfattat, de fyra dimensionerna på medborgarskap, vilka hade kunnat göras fler och med mer globala utvikningar, står det ändå klart att medborgarskapet på ett mycket intimt sätt hänger samman med klass, kön, etnicitet och generation. Analysen kan också med fördel angripas intersektionellt och där få ut fler nyanser av materialet. Hur konstrueras exempelvis medborgarskapet för en invandrad HBT-kvinna? Vilka möjligheter har hon att hävda sina rättigheter? Hur kan man öka representationen av utrikes födda i den politiska sfären och hur kan medierna bli bättre på att skildra deras verklighet? Alla dessa på dessa få rader utkastade frågeställningar berör ju hela tiden det grundläggande temat som grundar sig i medborgarskapet. Att kvinnor, klass och äldre gjort en resa genom historien, från omsorg om behövande till rättighetstänkande, står klart. Samma resa anser jag egentligen bara påbörjats när det gäller etnicitet.

Noter

---

[1] medborgarskap. http://www.ne.se.proxy.lnu.se/kort/medborgarskap, Nationalencyklopedin, hämtad 2014-01-09.

[2] Lister, Ruth, Citizenship: Feminist perspectives, 2nd ed., Palgrave Macmillan, Basingstoke, 2003, s. 43.

[3] Esping-Andersen, Gøsta, The three worlds of welfare capitalism, Polity, Cambridge, 1990, s. 3.

[4] Sainsbury, Diane (red.), Gender and welfare state regimes, Oxford Univ. Press, Oxford, 1999, kap 1-3.

[5] Marshall, Thomas Humphrey & Bottomore, Thomas Burton, Citizenship and social class, Pluto Press, London, 1992, s. 8.

[6] Ibid., s. 12.

[7] Ibid., s. 18.

[8] Marshall, T.H. & Bottomore, T., s. 28-29.

[9] Hilson, Mary, The Nordic model: Scandinavia since 1945, Reaktion, London, 2008, s. 88f.

[10] Möjligtvis kan man anse att vissa börschefer i någon mening äger produktionsverktygen då det är kutym för en verkställande direktör att också äga en substantiell mängd aktier i bolaget. Det är med samma logik också tveksamt om det i fallet med börsbolag ens kan talas om någon ägare förutom det diffusa begreppet Marknaden.

[11] Gjörloff, Per, ”Dimensioner av medborgarskap”, Linnéuniversitetet, opublicerat manuskript, 2013b, s. 1.

[12] Hill, Michael J., Social policy in the modern world: a comparative text, Blackwell, Malden, MA, 2006, s. 183-184.

[13] Esping-Andersen, Gøsta, Why we need a new welfare state, Oxford University Press, Oxford, 2002, s. 2.

[14] Sainsbury, Diane, Gender, equality, and welfare states, Cambridge Univ. Press, Cambridge, 1996, s. 33.

[15] Sainsbury, 1996, s. 41.

[16] Det finns en uppsjö av referenser, men för enkelhetens skull väljer jag Sainsbury, 1996, s. 41-44.

[17] Lister, s. 171.

[18] Esping-Andersen, Gøsta, The incomplete revolution: adapting to women's new roles, Blackwell Publishers, Oxford, 2009, s. 19-20.

[19] Lister, s. 94-96.

[20] Gjörloff, Per, ”Kolonisatör och koloniserad - perspektiv på medborgarskap i Sydafrika c. 1890-1948”, Linnéuniversitetet, Opublicerat manuskript, 2013a, s. 3-4.

[21] Swart, Sandra Scott, ”Motherhood and Otherhood’ – gendered citizenship and Afrikaner women in the South African 1914 Rebellion”. African History Review, Nr. 39.

[22] Ignatieff, Michael, ”Citizenship and moral narcissism”, Political Quarterly, Vol. 60, nr. 1, 1989, s. 63-74. Citerad i Lister, s. 104.

[23] Ibid. S. 104-105.

[24] Rodinson, Maxime, Europe and the mystique of Islam, Tauris, London, 1988, s. 60. Citerad i Kumar, Deepa, Islamophobia and the politics of empire, Haymarket, Chicago, Ill., 2012, s. 31.

[25] Hilson, s. 149-150.

[26] Kianzad, Behrang, ”Medierna måste ta ansvar för bristande mångfald”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=5738708 . Hämtad 2014-01-05.

[27] Hill, s. 248-249.

Referenser

Esping-Andersen, Gøsta, Why we need a new welfare state, Oxford University Press, Oxford, 2002

Esping-Andersen, Gøsta, The incomplete revolution: adapting to women's new roles, Blackwell Publishers, Oxford, 2009

Hill, Michael J., Social policy in the modern world: a comparative text, Blackwell, Malden, MA, 2006

Hilson, Mary, The Nordic model: Scandinavia since 1945, Reaktion, London, 2008

Kumar, Deepa, Islamophobia and the politics of empire, Haymarket, Chicago, Ill., 2012

Lister, Ruth, Citizenship: Feminist perspectives, 2nd ed., Palgrave Macmillan, Basingstoke, 2003

Marshall, Thomas Humphrey & Bottomore, Thomas Burton, Citizenship and social class, Pluto Press, London, 1992

Sainsbury, Diane, Gender, equality, and welfare states, Cambridge Univ. Press, Cambridge, 1996

Sainsbury, Diane (red.), Gender and welfare state regimes, Oxford Univ. Press, Oxford, 1999

Swart, Sandra Scott, ”Motherhood and Otherhood’ – gendered citizenship and Afrikaner women in the South African 1914 Rebellion”. African History Review, Nr. 39

Otryckta källor

Gjörloff, Per, ”Kolonisatör och koloniserad - perspektiv på medborgarskap i Sydafrika c. 1890-1948”, Linnéuniversitetet, Opublicerat manuskript, 2013a

Gjörloff, Per, ”Dimensioner av medborgarskap”, Linnéuniversitetet, opublicerat manuskript, 2013b

Elektroniska källor

http://www.ne.se.proxy.lnu.se/kort/medborgarskap, Nationalencyklopedin, hämtad 2014-01-09.

Kianzad, Behrang, ”Medierna måste ta ansvar för bristande mångfald”. Sveriges Radio. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3938&artikel=5738708

Den ansiktslösa massans historia

History is not the accumulation of events of all kinds which occured in the past. It is the science of human societies.

Fustel de Coulange

Den mer materialistiska formen av socialhistoria, såsom den artikulerats av bland andra E.P. Thompson och Eric Hobsbawm måste placeras i ett sammanhang. Ambitionen var, till skillnad från la longue durée-historikerna, att synliggöra de osynliga. Aktörerna, de fattiga, de jordlösa, städernas och landsbygdens underklass, var precis lika viktiga för den historiska förståelsen som kungar, hertigar, industrikapitalister och namnkunniga politiker. Deras historia, ansåg E.P. Thompson, förtjänades att berätta. Thompson bröt också med ett par viktiga vetenskapsteoretiska hörnstenar inom marxismen. Framförallt var den hermeneutisk, snarare än positivistisk. Marx själv var ju en elev till Hegel och delade dennes syn på historievetenskapens roll; att förstå dess lagbundenheter genom objektiv kunskap. Däremot bröt Marx med Hegel på ett annat plan, det vill säga den mellan Hegels (stats)idealism och Marx materialitet. Marx bröt också med dåtidens historiska positivister som Hippolyte Taine i det att historisk utveckling sker genom konflikter baserade på ekonomiska ojämlikheter.[1] Thompson bröt också med det marxistiska paradigmet, främst genom att inte per automatik erkänna ekonomiska drivkrafter som primus motor för klassindelningen, något som exempelvis Jürgen Kocka förfäktade.[2] Klass uppstår inte enbart, även om det inte utesluts, ur produktionsvillkoren och ska inte ses som en kategori eller struktur, utan något som de facto händer, inte heller kan objektiv kunskap finnas eller ens att historien kan användas som språngbröda in i framtiden, vilket också var tre berömda marxistiska deviser.[3] Härvidlag sker en skarp svängning mot aktörsrollen. Som historiografen Norman J. Wilson uttrycker det:

The history of the bottom became important bacause of the bottom’ssignificant role in historical events and not simply because of a voyeuristic interest in its uniqueness. The forgotten peoples became historical actors in their own right, and any attempt at recounting the past needed to take them into account.[4]

Denna riktning samlades kring tidskriften Past & Present, en funktion som inte var helt olik den som Annale var för franska mentalitetshistoriker.

Det står helt klart efter genomläsning av kapitel 10 i Logics of History[5] att Sewell ser strukturer snarare än aktörer. Ingen person nämnes, ej heller lyfts gärningar, citat eller annan personlig information fram. Samhället (”Society”) talas endast om i kollektiv form innehållandes kollektiva diskurser. Man kan vid första genomläsningen få intrycket av att individen helt och hållet saknas i strukturen. Den bara är, oberoende av vem eller vilka som verkar inuti den. Sewell anser sig dock inte så förtappad att han bekänner sig till den kvantitativa skolan, även om han ser vissa meriter i dess metodologi.

Hence, as a convinced interpretivist, I must endorse the methodological necessity of embracing quantitative reasoning. /…/ However, I emphatically do not endorse the dominant ideology of quantitative social science. This ideology, as I see it, makes the error of ontologizing the quantifiable features of the social world, of assuming that te world is naturally and necessesiraly composed of quantifiable units and that these units are its essence.[6]

Det är här som han ändå vill ta ett steg bort från Marxs positivism, men inte riktigt vågar ta det steget fullt ut. Det skall dock sägas att vid en andra genomläsning så frsmträder visserligen aktörerna och ges en mycket begränsad roll i förmågan att påverka strukturen. Detta är dock inte särskilt tydligt i texten. I korthet utvecklar Sewell strukturbegreppet till att bli betydligt mer mångdimensionellt och spänstigt i förhållandet till tidigare historisk betraktelsehorisont. Det sociala, eller samhället om man så vill, är snarare att betrakta som ett språkspel och referenserna till Ferdinand de Saussures ursprungliga semiotik är många och omfattande. Samhällsförändringar kan således studeras som förändringar i språkspelet. Jag vidhåller dock att Sewell ser i första hand strukturer, snarare än aktörer.

Denna skrift mottogs, som sig bör, av en livlig debatt inom den akademiska miljön. Tre bidrag till diskussionerna om struktur och språk har publicerats i den vetenskapliga journalen Social Science History under vintern 2008.

David Pedersens bidrag koncentrerar sig först och främst på Sewells val av Saussure som teoretisk bas för sina analyser om samhällets förändring som språkspel. Om detta kan debatteras mycket, men personligen vet jag inte riktigt om C.S. Peirce, som Pedersen förordar, tillför särdeles mycket mer till diskussionen. Mer dynamisk, när det gäller dikotomin förändring – status quo är då den franske filosofen och strukturalistens Roland Barthes och dennes teoretiserande kring begreppet myt (som återfinns i det flitigt citerade verket Mytologier).[7] I korta ordalag, då detta PM inte behandlar strukturalism per se, så ville Barthes använda semiotisk metod för att blottlägga borgerlig ideologi i till synes ”oskyldiga” medietexter. Denna underliggande ideologiska nivå kallar han för myt och studiet av dessa för mytologi. Pedersen efterlyser dock mer konkreta åtgärder för att studera samhället. Alltför mycket teoretiserande tillför alltså inte samhällsteori.

Dissolving structures and forces – the ubiquity of the commodity form in capitalist relations – into semiotic practises is one direction, but it is also important to identify these structures as real, as generals.[8]

Min upplevelse av Pedersens artikel är inte att han tar avstånd från Sewells strukturtänkande, utan snarare vill utveckla och göra det mer dynamiskt. Det finns ingen klart artikulerad ståndpunkt att aktörerna måste ta större plats i den socialhistoriska forskningen utan förankringen finns hela tiden i samhällsstrukturen. Då är Sewell mer aktörsbenägen i sin beskrivning av basketsportens finesser, som faktiskt utövas av människor. Däremot tar han inte denna fullt ut och erkänner att förändringar inom sporten faktiskt initieras av aktörer, snarare än strukturer.

Dylan Rileys text är inte lika självklart polemisk som Pedersens möjligen kan uppfattas vara. I stort håller han med Sewells sentens om att aktörerna påverkar strukturen, med hjälp av metaforen ”construction” vilket alluderar på byggnadskonsten som en tidskrävande process,  när de har en faktisk betydelse för aktörerna.[9]

Något skarpare i sin kritik är Georg Steinmetz. Hans viktigaste bidrag, enligt min ödmjuka mening, till debatten är den om individen kan påverka strukturen. Han ställer frågan huruvida ”… which historical situations are charactarized by a relative shift away from structuration and freeing up agency, that is, by profileration of ’decisionistic’ logics?”.[10] Här ställer sig Steinmetz förvånansvärt entydigt på aktörernas sida. Det finns en nästan befriande känsla av aktörsperspektiv som i mitt tycke har saknats i tidigare framställningar. Denna kritik till trots, så har Steinmetz stor beundran för Sewells insats för socialhistoria som brygga mellan historiker och sociologer.[11] Sewells reaktion på denna kritik av bristfällig teori i bryggan mellan struktur och aktör innefattar att det ingalunda finns en dikotomi mellan struktur och aktör:

/…/ sees structure as opposites of agency and therefore sees the need to define some form av social action outisde the bond of structure. My concept of structure, on the contrary, sees structure as producing both agency and events and as being in turn transformed by them”.[12]

Hans svar till Riley andas definitivt inte samma hövlighet som till Steinmetz, och förmodligen inte det som Riley väntade sig. Tvärtom anklagar Sewell Riley för att förvanska hans teori till klassiska marxistiska axiomer, vilket han känner sig mycket obekväm med. Riley, tycker han, skulle vara mer tillfreds om språk och arbete kunde underordnas resonemanget om bas och överbyggnad, vilket Sewell tar avstånd ifrån. Riley är här betydligt mer av strukturalist än Sewell.[13]

När Sewell svarar Pedersen lyfts resonemanget från klassisk marxism till semiotiska begreppsapparater. Frågan härvidlag, som nämnts ovan, handlar mest huruvida Saussure eller Peirce bäst kan beskriva förhållandet struktur-aktör. I korthet handlar det om huruvida det kan inordnas i Saussures binaritet (langue gentemot parole, språksystem gentemot språkanvändning) eller Peirce mer flytande begrepp om objekt, tecken och interpretant. Jag lämnade också mitt svar på den frågan, men jag är obetydlig i detta sammanhang.

Genom Logics of History and de vidhängande recensionerna, så ser vi en klar skiftning i inriktning. Borta är den klassiska marxistiska devisen om produktionsvillkor och kapitalism som drivkrafter i  samhället. Denna roll har övertagits av språket som katalysator för samhällsförändring. Men mitt i allt detta teoretiserande om språkspel, strukturer och byggda miljöer, är det kanske läge att återerinra sig Hobsbawms ord.

The history of society is history; that is to say it has real chronological time as one of its dimensions. We are concerned not only with structures and their mechanism of persistence and change, and with general possibilities and patterns of their transformation, but also with what actually happened.[14]

Vi kan alltså betrakta Sewells bok, och de efterföljande recensionerna som brott med Hobsbawms vision nästan 40 år tidigare. Borta är historieskrivningen. Kvar finns teoretiserande om språk och strukturer. Som om samhällets reducerats till att beskrivas som langue et parole.

Noter

---

[1]   Iggers, Georg G., Historiography in the twentieth century: from scientific objectivity to the postmodern challenge, Wesleyan University Press, Hanover, N.H., 2005, s. 79.

[2] Iggers, s. 73

[3] Iggers, s. 88.

[4] Wilson, Norman James, History in crisis?: recent directions in historiography, 2. ed., Prentice Hall, Upper Saddle River, N.J., 2004, s. 79.

[5] Sewell, William Hamilton, Logics of history: social theory and social transformation, (elektronisk resurs), University of Chicago Press, Chicago, 2005

[6] Sewells, 2005, s. 349.

[7] Barthes, Roland, Mytologier, Cavefors, Staffanstorp, 1970

[8] Pedersen, David, ”Keeping it Real – Semiotic practise and Fateful Temporality in William Sewell’s Logic of History”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 576.

[9] Riley, Dylan, ”The Historical Logic of Logics of History – Language and labor in William H. Sewell Jr.”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s.560; Sewell, 2005, s. 360.

[10] Steinmetz, George, ”Logics of History as a Framework for an Integrated Social Science”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 540.

[11] Ibid., s. 535-356.

[12] Sewell, William H. Jr., ”Response to Steinmetz, Riley, and Pedersen”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 582.

[13] Sewell, 2008, s. 589.

[14] Hobsbawm, Eric, J., ”From Social History to History of Society”, Daedalus, Vol. 100, Nr. 1, 1971, s. 29.

Referenser

Barthes, Roland, Mytologier, Cavefors, Staffanstorp, 1970

Hobsbawm, Eric, J., ”From Social History to History of Society”, Daedalus, Vol. 100, Nr. 1, 1971, s. 20-45

Iggers, Georg G., Historiography in the twentieth century: from scientific objectivity to the postmodern challenge, Wesleyan University Press, Hanover, N.H., 2005

Pedersen, David, ”Keeping it Real – Semiotic practise and Fateful Temporality in William Sewell’s Logic of History”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 567-577

Riley, Dylan, ”The Historical Logic of Logics of History – Language and labor in William H. Sewell Jr.”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s.560; Sewell, 2005, s. 555-565

Sewell, William H. Jr., Logics of history: social theory and social transformation, University of Chicago Press, Chicago, 2005

Sewell, William H. Jr., ”Response to Steinmetz, Riley, and Pedersen”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 579-593

Steinmetz, George, ”Logics of History as a Framework for an Integrated Social Science”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 535-553

Wilson, Norman James, History in crisis?: recent directions in historiography, 2. ed., Prentice Hall, Upper Saddle River, N.J., 2004