Voortrekkermonumentet

Denna essä tar sin grund i skärningspunkten mellan ikonografi/ikonologi och semiotik applicerat på ett problem som i allra högsta grad är politiskt. Syftet med texten är att visa ett tänkbart användningssätt för respektive begreppsapparat.

Källa:http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Altar_marks_new_beginning_according_to_Moerdijk.jpg, Public Domain.

Introduktion

Bilden ovan föreställer ett monument i Pretoria som symboliserar boerfolkets flykt från de brittiska kolonialherrarna i Kapprovinsen i Sydafrika. Monumenten upprestes mellan åren 1938 och 1949 då det invigdes av dåvarande ministern D.F. Malan. Monumentet som symbol för Afrikanernationalism är ett starkt motiv i min egen forskning om idrottens roll som identitetsbyggare i Sydafrika och figurerar också, både implicit och explicit i min magisteruppsats i detta ämne. I uppsatsen talar jag ofta om symbolvärden; rugbyarenan Loftus Versfeldt, Moederkerk (den kalvinistiska moderkyrkan) och om Union Hill i Pretoria där de flesta regeringsbyggnader finns. Alla dessa byggnader går att koppla till Afrikanernationalismens rötter under det tidiga 1900-talet, så ock detta monument.

För-Ikonografisk tolkning

Analysen av Voortrekker-monumentet inleds med tolkning gjord med Erwin Panofskys begreppsapparat om ikonografi och ikonologi med utgångspunkt i dennes bok Meaning in the Visual Arts.[1] Panofsky tar upp tre nivåer i den ikonografisk-ikonologiska tolkningen. Vi börjar här vår resa mot målet med den för-ikonografska nivån, vilken egentligen bara beskriver, i neutrala sammanhang, figurationerna på det aktuella verket. Färg, form och uttryck, enkelt uttryckt. Denna för-ikonografiska nivå tar ingen hänsyn till syftet med verket eller dess vidare betydelse. Den r alltså denotativ, för att låna ett semiotiskt uttryck, i sin renaste form. Panofsky delar vidare upp denna kategori i faktiska och uttryckliga innehåll. Man gör alltså skillnad på ren figuration och det uttryck (glad-ledsen) som verket innehåller. I Voortrekker-monumentet finner vi en kvadratisk byggnad med lite inåtbuktande överdel omringat av en cirkel bestående av vagnar och vagnshjul. I innergården finns ett antal träd planterade. Monumentet är sandfärgat med en rödaktigt ton. På själva huvudbyggnaden finns en halvmåne i relief med ett antal stavar på två av sidorna på monumentet. Huruvida det finns på alla sidor kan man endast veta om man har haft tillgång till en 360 graders panorama. Dess identifiska form på de två synliga sidor ger dock anledning för betraktaren av denna enskilda bild att fastslå att motivet finns på alla sidor av byggnaden, likväl som att vagnarna går runt hela byggnaden, även om en sådan information inte ges av bilden.

Ikonografisk analys

Den andra nivån av Panofskys tolkningschema innefattar ett begreppsliggörande av motivet och vad det symboliserar. Först nu tas steget från det denotativa till embryot till det konnotativa. På denna tolkningsnivån måste vi finna det specifika som leder oss in på rätt tolkning av konstverket. Panofsky själv ger exemplet att en tavla föreställandes S:t Bartolomeus kan igenkännas på att kniven i hans hand. Om denna istället bytts ut till en korkskruv, skulle det inte längre vara S:t Bartolomeus. Vad finner vi då för specifika motiv i Voortrekker-monumentet som skiljer detta från andra, liknande byggnader? Det första torde vara raden av oxvagnar som omringar själva monumentet. Som vi kommer till i den ikonologiska tolkningen, så har detta mycket starkt symbolvärde för motivets syfte.

Motivet med den halvmåneformade relieferna kan också tolkas som kyrkofönster, vilket skulle vara i linje med boerfolkets starka koppling till kalvinismen. Just denna koppling mellan Afrikanernationalism och NGK, Nederduitse Gereformeede Kerk, är mycket väl beforskad. Även takets pekande mot himmelen kan också ses i detta perspektiv. Huvudspåret för vår tolkning ligger dock i ringen av oxvagnar som omgärdar monumentet.

Ikonologisk tolkning

Det är egentligen först i denna nivå som tolkningen av monumentet blir riktigt intressant. Visst finns där element i den ikonografiska tolkningen, såsom dikotomin inklusion och exklusion av motiv. Varför är dock en mer berättigad och intressant fråga än vad, så ock inom bildanalysen. För att kunna göra denna analys fruktbar behöver vi, enligt Panofsky, först göra oss en föreställning om hur det omgivande samhället var beskaffat under verkets framställning. Voortrekker-monumentet grundlades visserligen år 1939, men planer fanns långt tidigare, 1888, det vill säga innan Boerkriget och under de två boerrepublikernas tid.[2] Vid verkets tillkomst hade boerrepublikerna besegrats slutgiltigt av britterna, men ändå erkänts visst politiskt inflytande genom bildandet av staten Union of South Africa med den brittiske monarken som överhuvud. Många Afrikaner hade det dock mycket fattigt då britterna använt den brända jordens taktik. De var också kraftigt decimerade i antal då britterna även begagnat sig av koncentrationsläger för kvinnor och barn, vilket i allmänhet betydde döden. Detta spädde på Afrikanernationalismen och drömmen om en återupprättad heder låg nära till hands. Det var också i denna kontext som det fruktade Broederbond bildades, en hemlig organisation för Afrikanermän och som spelade en mycket stor roll i upprätthållandet av apartheid. När till sist Broederbond bedrivit en mycket framgångsrik kampanj kunde det Afrikanerdominerande Nationalistpartiet vinna valet (endast vita fick dock rösta) 1948. Analogin till den franska revolutionen är inte långsökt för att förstå kontexten. En relativt rättfärdig idé om jämlikhet spårar ur och blir en reign de terreur.

Med denna kontext i minnet kan vi äntligen närma oss förståelse för monumentet. Jag avser inte att tolka hela verket på dessa korta rader, utan väljer ut ett delmotiv att koncentrera mig på en liten stund. Om vi börjar med frågan om oxvagnarna, så varför finns detta delmotiv i monumentet? Oxvagnarna representerar här den ring som voortrekkers bildade i vildmarken mellan Kapregionen (främst Trekboers från Östra Kapprovinsen) och det som idag är Gauteng. Vildmarken upplevdes som farlig och ringen av vagnar skapade skydd mot både människor och djur. På afrikaans kallas detta för laager och själva vagnen för ossewa. Denna laager är en stark symbol för Afrikaners självständighet och beständighet gentemot dess fiender; naturen, britterna och i viss mån andra afrikanska folk såsom Zulu och Xhosa. Ringen är också en symbol för Afrikaners hermetiskt tillslutna kultursfär, som Jansen framgångsrikt analyserat i Knowledge in the Blood – confronting an Apartheid Past.[3]

Som ett slags postskript kan nämnas att ordet Ossewa skulle senare bilda suffixet i en nazistisk rörelse i Sydafrika som kallades Ossewabrandwag. Inte heller det en slump.

Semiotisk tolkning

Till största delen kommunicerar vi genom någon form av representation, det vill säga med hjälp av något som egentligen står för något annat, exempelvis ord och bild. När vi samtalar om den senaste Systembolagshärvan gör vi detta genom att kombinera fonem till ord som bildar meningar som vår samtalspartner avkodar med hjälp av ett kodsystem, precis som de Saussures langue och parole. Orden som vi använder finns inordnande i en slags mental karta som hjälper oss att ”hitta rätt” i kommunikationen. Det finns ingenting i orden i sig som vägleder oss, vi måste ha kunskap om vad orden betyder, så kanske måste vi utöka vår kommunikationsmodell en aning.

Figur: © Per Gjörloff, 2003.

För att representationen skall uppfylla sitt syfte bör det alltså finnas en grundläggande överensstämmelse mellan de mentala representationerna i både mottagar- och sändardimensionen. Den behöver dock inte överensstämma exakt. Om vi betänker begreppet KATT – tio streck placerade i vissa positioner ger ordet katt som har en individuell betydelse för dem som känner till ordet. För vissa har begreppet en mycket personlig innebörd, för andar en mer neutral betydelse. Poängen är att vi alla känner till den denotativa nivån på ordet – en fyrbent pälsklädd varelse med morrhår. Vi kan också se skillnad mellan en katt och andra varelse med ungefär samma beskrivning (lo-djur, tiger, lejon, puma etc.) Däremot gör vi olika tolkningar av begreppet beroende på vår relation till begreppet (konnotationsnivån). Denna konnotationsnivå påverkar alltså till viss del vår meningsproduktion, det vill säga på vilket sätt vi skapar mening eller betydelser i kommunikationssituationen. Vad är det då som gör att vi faktiskt förstår varandra, att vi kan skapa mening i det andra säger till oss, oavsett om det är en interpersonell kommunikationssituation eller en massmedierad? Jo, det är på grund av att vi har delade betydelser mellan alla i kulturell gruppering, exempelvis svenskar. Vi delar en språklig gemenskap som gör att vi förstår varandra och tolkar språkliga begrepp ungefär likadant.

Sambandet mellan de mentala representationerna kan sammanfattas med att genom att vi delar ungefär samma konceptuella karta och delar ett språk kan vi därför kommunicera betydelser av de mentala representationerna.[4]

Den språkliga representationen är uppbyggd kring det vi kallar Kod. Kod är det

system av representationer som vi i en kultur kommit överens om, en slags

översättningsnyckel mellan den de tre elementen. En kod är uppbyggt på precis

samma sätt som ett språk. Den har ett antal tecken som man kan kombinera på ett nästintill oändligt antal olika sätt. Svenska språket är uppbyggt kring två fundament; ett lexikon där alla ord finns listade och en grammatik som berättar för oss hur vi ska kombinera dessa element för att skapa mening.

Översätter vi denna något kortfattade introduktion till vårt Voortrekker-monument så finner vi att detta kan betecknas som ett sammansatt tecken med flera deltecken som tillsammans bildar en helhet. Denna helhet är däremot svårtydd, som de flesta monument tenderar att vara. Den talar så att säga två språk; ett för de som behärskar koden och en för de som inte gör det. I båda fallen är C.S. Peirce symbolbegrepp relevant[5], men även Barthes mytbegrepp, relevanta för analysen. Symboltolkning för en Afrikaner är på en konnotativ nivå något fördjupad än för den vanlige turisten. Den visar för Afrikaners en del av deras egen historia, utvalda och med starka ideologiska undertoner om självständighetskamp och koloniseringens av Sydafrikas inland som legitim. Den utomstående saknar denna nivå av förståelse. Vi kan också i detta fall applicera Barthes mytbegrepp i det att Afrikaners tolkning av monumentet som symbol för den av NGKs teologiska förklaringen att Afrikaners är Guds utvalda folk i Afrika, satta på kontinenten för att sprida det kristna ljuset. Den legitimerar alltså en västerländsk kulturhegemoni och lierar sig med den orientaliska bilden av Afrika, för att låna ett begrepp av Edward Said.

Sammanfattande kommentarer

Går det då att applicera Panofsky på Voortrekker-monumentet? Tveklöst ja, är svaret på den frågan, men den är egentligen inte intressant. Blir analysen meningsfull är kanske en bättre ställd fråga. På den är svaret mer flytande. Kan man helt sätta sig in i en svunnen världs begreppsvärld på det som som Panofsky kräver? Svaret där är lite mer tvetydigt. Nej, man kan naturligtvis inte det. Däremot kan man ju naturligtvis göra sig föreställningar, på goda grunder, om man lånar lite ord av Lauritz Weibull. Den semiotiska tolkningen blir också lite endimensionell om man håller sig till den strikta tolkningen av semiotiken. Därför måste, enlgt min ödmjuka meningen, applicera även strukturalistiska perspektiv som exempelvis Barthes för att ge analysen en djupare mening. Helt klart är att monumentet som sådant inte kan ses ur ett neutralt perspektiv, lika lite som det berömda tidningsomslaget i Paris Match som Barthes gjorde sin mest berömda analys på. Verket talar till olika personer på olika sätt; en Afrikanertolkning, en turisttolkning samt en frgad tolkning som förmodligen läser in 350 år av boerförtryck. It’s all in the eye of the beholder, vilket också är kärnan i den semiotiska analysen, även om den förmodligen ursprungligen syftade till att vara positivistiskt.

 Noter

---

[1] Panofsky, Erwin, Meaning in the visual arts, Univ. of Chicago P., Chicago, 1982.

[2] Oranjie Vrijie Staat och Suid-Afrikaanse Republike. Den holländska stavningen är ingen slump då språket afrikaans ännu inte nått officiell status.

[3] Jansen, Jonathan D., Knowledge in the blood: confronting race and the apartheid past, Stanford University Press, Stanford, Calif., 2009.

[4] Hall, Stuart (red.), Representation: cultural representations and signifying practices, Sage, London, 1997.

[5] Kjørup, Søren, Människovetenskaperna: problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, Studentlitteratur, Lund, 2009

Referenser

Gjörloff, Per, Kulturstudier – en studenthandledning, Högskolan i Kalmar, opublicerat manuskript, 2003.

Hall, Stuart (red.), Representation: cultural representations and signifying practices, Sage, London, 1997

Jansen, Jonathan D., Knowledge in the blood: confronting race and the apartheid past, Stanford University Press, Stanford, Calif., 2009

Kjørup, Søren, Människovetenskaperna: problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, Studentlitteratur, Lund, 2009

Panofsky, Erwin, Meaning in the visual arts, Univ. of Chicago P., Chicago, 1982

Makten över det koloniala minnet

Makten över det koloniala minnet

En nyläsning av Albert Grundlinghs Reframing Rememberance

Den sydafrikanske historikern och professorn vid Stellenbosch University har skrivit en artikel[1] om 100-årsjubileet av Boerkriget 1999, ett krig som knappast nämns inom den svenska undervisningen i historia, men som upptar mycket stort utrymme i den afrikanska, och framförallt då den sydafrikanska undervisningen och, som jag själv erfarit, hos den sydafrikanska befolkningen (framförallt då hos den afrikaanstalande). Det finns uppenbarligen, ett stort trauma hos den delen av befolkningen och denna artikel upptar en hel del av de strategier som olika delar av den sydafrikanska befolkningen hade inför jubileet. Grundlingh har själv profilerat sig som Afrikaner-historiker, vilket gör texten, ur ett kolonialt/postkolonialt perspektiv extra intressant. Jag använder begreppen boer och Afrikaner lite mixat i texten av språkliga skäl. Det finns dock ingen enhetlig definition av begreppet, för alla Afrikaners är inte boer o.s.v. Det finns de som ser Afrikaners som ättlingar till de som avlade eden vid Blood River, andra ser Afrikaners som de som har afrikaans som modersmål och känner sig som Afrikaner. Boer är rent krasst en Afrikaner som sysslar med jordbruk (av holländskans boere som betyder bonde).

Texten behandlar, inte så mycket de historiska detaljerna kring Boerkriget, utan hur det minns och återskapas genom både museiverksamhet och tidsresor. Även de politiska aspekterna kring hundraårsjubileet analyseras och en diskussion växer fram om vem som har rätten till minnet av ett krig, om ens någon. Texten blir också extra intressant ur ett postkolonialt perspektiv då den på ett, i mitt tycke bra sätt, skildrar den treenighet av kolonialism som Sydafrikas 1800-talshistoria innebär, ty de tre kontrahenterna finns representerade i minnet; de vita britterna, de likaledes vita boerna och de svarta. Boerna ansåg sig koloniserade av britterna och denna känsla av subalterness (för att låna ett uttryck av Gramsci) blev också grunden för boernationalismen som ledde fram till Nationalistpartiets valvinst (eller ja, svarta hade naturligtvis inte rösträtt) 1948 och det apartheidsystem som fastslogs i lag därefter.

Artikeln behandlar också en framväxande svart diskurs om deltagande i kriget. Denna diskurs kom enbart fram till ytan genom den frigörelseprocess som tillslut segrade vid det första demokratiska valet i Sydafrika 1994. Enligt Grundlingh fanns det starka politiska faktorer till att just det svarta perspektivet lyftes fram i både media och i själva firandet. I huvudsak kom två svar från Afrikaner-håll; dels fanns det i de högerpopulistiska kretsarna en rädsla för att den nya regeringen skulle framhäva att det dog fler svarta än vita boer under kriget, medan andra krafter försökte förena boernas minne av lidande med det svarta och finna en gemenskap i den behandling som de utsatts för av britterna. Detta perspektiv tog dock ingen som helst hänsyn till apartheid, enligt Grundlingh.

Grunderna för en analys av denna artikel är begreppet kolonialt lidande. Både vita och svarta i Sydafrika har försökt göra begreppet till sitt eget och framhävt att deras lidande är större än den andres. Boernas minnen av de brittiska koncentrationslägren där runt 16,000 kvinnor och barn dog under kriget är i högsta graden levande hos den nuvarande befolkningen. Som en parantes kan nämnas att jag under en lunch med min sambo och två vänner på en golfklubb i Stellenbosch kom att diskutera varför boer misstror britterna så till den grad att de tvekar att flyga till Europa via Heathrow. Det visade sig att båda haft släktingar som dött i koncentrationslägren och andra som deporterats till brittiska besittningar i Malaysia. Och hade minst sagt mustiga åsikter om allt som var brittiskt. De hade inte heller några uppseende attityder gentemot svarta afrikaner eller några extrema åsikter åt andra håll.

Artikeln stället begreppet koloniserad på sin spets. Vem är egentligen koloniserad och hur skall vi egentligen förhålla oss till Sydafrika? Många teoretiker har spekulerat i exakt vad man ska kalla landet egentligen. Är det postkolonialt? Ja, det finns starka skäl att antaga att Sydafrika är postkolonialt och minneskulturen kring både die Groote Trek och Boerkriget bekräftar detta. Behov att skapa och definiera en historia som ligger både före och efter kolonialismen är centralt. Däremot kan man alltid argumentera att Sydafrika har varit postkolonialt sedan början på 1950-talet då man bildade den Sydafrikanska republiken och frigjorde sig från samväldet. Detta är dock mer av en politisk dimension och tar inte kulturella faktorer i beaktande. Det är också tveksamt om en sådan definition håller då apartheidsystemet effektivt sett koloniserade andra befolkningsgrupper, ett system som uppbars av politik, kultur och religion.[2]

Texten problematiserar också begreppet hegemoni i så måtto att påvisar att boernas idé om att Boerkriget exklusivt tillhör boerkulturen och att lidandet under britterna rättfärdigade idén om apartheid kom att bestridas av nya eliter i samhället. Boernas hegemoni kan alltså, enligt Gundlingh ses som bruten och de har inte längre monopol på Sydafrikas historia på det sätt som möjliggjorde vinsten i valet 1948 och tiden därefter. Lidandets monopol är nu vad man kalla för ”contested space” där flera aktörer tävlar om utrymmet, något som Grundlingh själv beskriver som ”an Olympic of suffering”. Man kan också härvidlag tala om en metaberättelse som nu utmanats och antagit nya definitioner. Boernas ideologi, som har haft en enorm betydelse och som reproducerats i stort sett alla samhällsaspekter (det är inte fel att tala om sekterism i detta fall) fick under jubileumsåret en knäck och för personer som indoktrinerats att tro att de var Guds utvalda volk, placerad på kontinenten för att sprida det kristna ljuset, så blev ANCs övertagande av jubileet förmodligen ganska smärtsamt och detta kom också till uttryck i vissa afrikaansspråkiga tidningar.

Det finns också grader av postmodernism i texten, även om författaren själv tar avstånd från den. Han menar att minneskulturen 1999 starkt präglades av turistaspekter och att själva kriget glömdes bort i ivern att paketera den för turister. Med illa dolt förakt tas också ett antal exempel på detta upp. Referensen till Derridas simulacrum känns därför inte helt avlägsen. Hybriditeten i minneskapandet från både den vita och den svarta befolkningen är också påtaglig. Genom det medvetna valet att placera in en svart kontext och sammansmälta denna med den vita kontexten skapades också en hybriditet[3], men att förklara den i traditionella rasrelaterade termer kan vara vanskligt då vita redan tappat sitt politiska inflytande i Sydafrika vid den här tiden. Att termen inte tas upp av författaren kan ju i och för sig också bero på att den förmodligen inte var särdeles välrefererad 2004. Härvidlag har den teoretiska utvecklingen gått starkt framåt.

Min tolkning av Grundlinghs text är att han mer eller mindre omedvetet undviker att ta ställning. I brist på bättre metaforer skulle jag säga att han nästan blir Weibulliansk i sin nitiskhet att låta sina källor tala. Vilka källor rör det sig då om? En hel del litteratur kommer till användning, mestadels av eurocentrisk natur och då främst litteratur som behandlar sydafrikansk militärhistoria. Att detta material är problematiskt behöver knappast nämnas, även om Grundlingh, till skillnad från andra samtida historiker av Afrikanerhärkomst, också skrivit en hel del om det svarta perspektivet.[4] Andra källor som kommer till tals är diverse nyhetsklipp som är betydligt mer intressant. Mest citerat är afrikaansspråkig press som exempelvis die Burger, Beeld och die Volksblad. Dessa är mycket intressanta att studera ur ett diskursivt perspektiv. I de refererade styckena tas boernas inställning upp och här framträder det, ur boernas egna synvinkel, postkoloniala perspektivet. Robert Thornton menar att i ett bidrag till boken Postcolonial Identities in Africa att själva apartheidtiden bör betraktas som postkolonial.[5] De använder i princip samma retorik som vi är vana vid att läsa är det gäller andra avkoloniseringsprojekt. Detta ter ju sig något märkligt för oss i Europa, särskilt med vår förkunskap om apartheid och kampen mot detta avskyvärda system. För att förstå, både detta ämne och andra som berör Sydafrika, måste man ibland leka djävulens advokat och verkligen sätta sig in i boernas föreställningsvärld. Det är ingen lätt uppgift, och stundtals ganska osmaklig. Det första man måste förstå är det som jag var inne på tidigare, det vill säga boernas syn på sig själva. De växer upp i en nästan hermetiskt tillsluten miljö där ideologi kommer med modersmjölken, reproduceras på speciella afrikaansspråkiga skolor, i den nederländska reformkyrkan (Nederduitse Gereformeerde Kerk), på rugbyplanen och runt braaivleis.[6] Det är en tillsluten och maskulin miljö som formar en speciell världsuppfattning, eller identitet om man så vill. Afrikaners ser sig inte som kolonisatörer, men delar synen på den vita rasens särart. De känner sig koloniserade av britterna och i källmaterialet till artikeln framgick det också att vissa Afrikaners sökte samförstånd med den svarta befolkningen när det gäller lidandet under britterna. Detta var dock, av lätt insedda skäl, inte ANC särdeles intresserade av att stödja.

Även om Grundlingh är en skicklig historiker, och det erkännandet måste man ge honom, så märks det också väldigt tydligt att han själv kommer av samma hermetiska miljö, vilket naturligtvis påverkar hans tolkning. Det framkommer extra tydligt på ett par ställen där hans egna inställning till den brittiska krigsföringen kommer fram. Exempelvis tolkar han själv ett citat om Zulukrigen som om det skulle gälla Boerkriget.

Som avrundning ställs frågan om huruvida Grundlingh lyckas i sitt uppsåt att utforska minneskulturen kring Boerkriget. Såtillvida att det är en uttömmande text om hur makten över minnet fungerar och vems historien egentligen är, så tycker jag han lyckas. Källmaterialet är bra och balanserat och hans tolkningar ligger i linje med vad som tidigare skrivits på området. Är den radikal då? Eftersom det postkoloniala perspektivet kan klassas som kritisk teori så borde rimligtvis finnas ett mått av radikalism, men då väntar läsaren förgäves, ty något sådant perspektiv uppenbarar sig inte. Texten är dock inte alls lika apologetisk som exempelvis hans f.d. kollega, Hermann Giliomee (också historiker från Stellenbosch University) vars bok die Afrikaners fullkomligen andas beundran över ett folk som misshandlats svårt av både britter och historien självt.

Noter

---

[1] Grundlingh, Albert, ”Reframing Rememberance: the Politics of the Centenary Commemoration of the South African War of 1899-1902”, Journal of Southern African Studies, Vol. 30, No. 2, June 2004.

[2] Lämplig läsning härvidlag är Jansen, Jonathan D., Knowledge in the blood: confronting race and the apartheid past, Stanford University Press, Stanford, California., 2009.

[3] Wilson, Norman James, History in crisis?: recent directions in historiography, 2. ed., Prentice Hall, Upper Saddle River, N.J., 2004, s. 147.

[4] Se exempelvis: Grundlingh, Albert, Fighting their own war: South African blacks and the First World War, Ravan, Johannesburg, 1987

[5] Werbner, R. & Ranger, T. O. (ed.) (1996). Postcolonial identities in Africa. New Jersey: Zed Books.

[6] Jansen, 2009.

Referenser

Giliomee, Hermann Buhr, The Afrikaners: biography of a people, 1. ed., University of Virginia Press, Charlottesville, 2003

Grundlingh, Albert, Fighting their own war: South African blacks and the First World War, Ravan, Johannesburg, 1987

Grundlingh, Albert, ”Reframing Rememberance: the Politics of the Centenary Commemoration of the South African War of 1899-1902”, Journal of Southern African Studies, Vol. 30, No. 2, June 2004

Jansen, Jonathan D., Knowledge in the blood: confronting race and the apartheid past, Stanford University Press, Stanford, California., 2009

Werbner, R. & Ranger, T. O. (ed.) (1996). Postcolonial identities in Africa. New Jersey: Zed Books

Wilson, Norman James, History in crisis?: recent directions in historiography, 2. ed., Prentice Hall, Upper Saddle River, N.J., 2004

Rugby, klass och kapitalism i Sydafrika

Rugby, klass och kapitalism i Sydafrika

Per Gjörloff

Den här tankeleken grundar sig i slutkommentarerna till min magisteruppsats om Sydafrika post-apartheid. I texten problematiseras Sydafrikansk rugby utifrån postkoloniala föreställningar om ras, kön och ekonomi. Det som saknas, vilket tas upp i de avslutande styckena är frågan om klass, ehuru det berörs, knappast utsätts för någon närmare analys. Trots detta finns det otaliga ingångar för en marxistisk analys, varav jag tänker i denna essä beröra ett fåtal exempel på begrepp och analyser utifrån det källmaterial jag hade till mitt förfogande vid tidpunkten för författandet av texten.

Den första tankeleken rör den tidigaste perioden i den sydafrikanska rugbyns historia. Sporten kom till Kapkolonin som britterna 1806 tagit över från Holland och koloniserade därmed de forna kolonisatörerna från Holländska Ostindiska Kompaniet. Med britterna kom inte bara en kader nya koloniala administratörer utan också en helt ny idésfär (som de agrara och ultrakonservativa boerna tyckte sällsynt illa om). Idrotten kom då att spela en stor roll i det koloniala projektet[1]. Cricket var från början det främsta verktyget för att fostra unga administratörer till gentlemän i en sund kropp, men denna roll kom tidigt att övertagas av rugby. De brittiska kolonisatörerna var från början noga med att hålla rugby inom de egna sfärerna och boerna verkade inte heller särdeles intresserade av idrott. Detta sätt att hålla en befolkningsgrupp utanför idrotten kan studeras utifrån ett marxistiskt perspektiv med fruktbara resultat. Bland annat kan man problematisera denna uttryckta klassrelation utifrån den överbyggnad som fanns i det koloniala Sydafrika fram till 1948. Den kamp som boerna förde efter Boerkriget 1899-1902 genom att bland annat anamma rugby som symbol för Afrikaners kamp för upprättelse, icke minst genom att Paul Roos och A.F. Markötter lyckades bli lagkaptener för det koloniala landslag som Sydafrika skickade till Europa med jämna mellanrum och därmed utmana den koloniala hegemonin.

Den professionella rugbyns framväxt

Konservativa krafter i framförallt England verkade länge för att hålla rugbyn amatörstatus helig. Värden som fair play, gentlemannaskap och idrott för idrottens skull skulle råda, snarare än kommersiella drivkrafter som lön och kändisskap. Runt 1970 och framåt hade denna situation blivit ohållbar för många rugbyspelare på landslagsnivå i Sydafrika då tiden som krävdes för att behålla toppositionen krävde stora uppoffringar i arbetslivet och många var tvungna att avstå spel i landslaget då det helt enkelt kostade för mycket. Även detta uttrycker klassrelationer, men också mycket, mycket mer. Varumärket Springboks hade genomgått det som Lukáscz benämner som förtingling[2], och detta begrepp tolkar jag som så att Springboks tillskrevs mer egenskaper än ett landslag i en idrott faktiskt var. Denna form av fetisch som den vita afrikaanstalande befolkningen har stora likheter med både Marx’s varufetischism och Lukascz förtingelsebegrepp. Vanliga afrikaanstalande insåg förmodligen inte att Springboks var ett resultat av rasistiskt förtryck och isärhållande av befolkningsgrupper, icke minst genom att svarta och färgade inte fick representera Sydafrika. Genom att ge apartheidsymbolen Springboks ett nästa överjordiskt skimmer skymdes denna insikt för befolkningen som gladeligen viftade sina gröngula flaggor på helvita etablissemang som Loftus Versfeldt Stadion i Pretoria och på Newlands i Kapstaden, stora arenaprojekt exklusivt för rugby som finansierats av Apartheidregimen.

Man kan naturligtvis även studera spelarnas förhållande till spel i landslaget utifrån begreppet alienation i den bemärkelsen att spelarna blir till brickor i ett mycket högre spel (bojkotter å ena sidan och nationalistiska projekt å andra sidan).

Det går alltså att studera Sydafrikansk rugbyhistoria ur ett marxistiskt perspektiv med utgångspunkt i grundbegreppen bas/överbyggnad, alienation, fetisch och reifikation. Går man sedan över till andra marxister och marxistiska begrepp kan man utöka analysen ytterligare.

Själva företeelsen Springboks och dess plats i det vita sydafrikanska etablissemanget kan studeras utifrån Gramscis hegemonibegrepp[3]. I vår uppsats berörde vi dock detta tillsammans med subalternbegreppet, så det kanske inte behöver utvidgas ytterligare.

Ett annat sätt att studera rugbyns hegemoni på är genom avsaknaden av offentlig sfär i det sydafrikanska under apartheidårens sista suck. Genom att ytterligare framföra den helvita rugbyns dominans. Habermas kritiserade ju det senkapitalistiska samhällets bristande rum för offentlig debatt, och drar man lite i det resonemanget kommer in på att populärkulturen fyller det tomrummet. Detta formulerades främst av de marxistiska kulturkritikerna inom det som populärt kallas Frankfurtskolan och de genom dess två främsta företrädare Adorno och Horkheimer. I deras idévärld var populärkulturen ett redskap som förhindrade människor att se samhällets orättvisor genom att normalisera orättvisorna samt att söva folket genom fördumning. Om rugbyns tidiga historia handlade om klasskamp, kom den senare om att hegemoni och upprätthållande av samhällelig dominans.

Vi kan också med våra marxistiska glasögon studera sydafrikansk rugby genom den fransa filosofen Louis Althusser. I ett komplext samspel mellan familjelivet, skolan, kyrkan och idrotten upprätthölls hegemoniska strukturer i det sydafrikanska samhället, det Althusser benämner som ISA, Ideological State Apparatuses, även om det sydafrikanska samhället, framförallt på 1980-talet (post Soweto 1976) också kan benämnas som RSA, Represssive State Apparatuses.[4] Dessa samhällsmekanismer samarbetade på ett mycket tydligt sätt i Sydafrika för att överföra kalvinistiska idéer om boerna som Guds utvalda folk i Afrika, vilket också rättfärdigade rasistiska föreställningar om den vita rasens överhöghet i Afrika. Att studera detta ideologiska samspel kan därför vara mycket fruktbart. I vårt källmaterial finns också uttalanden som påvisar att dess föreställningar om ras och identitet överlevde långt in på 1990-talet.

Professionell rugby post-apartheid

Samma teoretiska bas kan använda för att förhålla sig till den färgade och den svarta rugbyn. Althusser skriver om reproducerande subalterna positioner.[5] Genom ideologins makt kunde också rasrelationerna, både inom och utom idrotten normaliseras. Det är för alla klart att den vita rugbyn premierades framför den icke-vita. I en artikel för ett sydafrikanskt forskningsinstitut finns en fallstudie gjord på Jaguars Rugby Club i regionen KwaZulu-Natal, en av få icke-vita rugbyklubbarna. I studien framgår det att klubben diskriminerats hårt, men denna diskriminering var av strukturell art snarare än personlig. Det fanns alltså ingen aktör som direkt motarbetade klubben, utan denna diskriminering fanns inbyggd i den regionala idrottsstrukturen.[6]

Till sist ett par rader om rugbyn som populärkulturellt spektakel. Dagens struktur för professionell rugby är, ur ett globalt perspektiv, att betrakta som en kulturindustri. Rugby är en produkt, en vara som kan köpas och säljas för att fluktuerande pris. Priset bestäms genom utbud (idrott) och efterfrågan (tv-tittare). Denna marknad säljs vidare till annonsörer som genom tv och andra medier kan dela kakan.

                      Much of the discourse on rugby centres on arguments of race, demographics, power  and the game as historically  representative of a domineering Afrikaner presence under apartheid which in part  is seen to be carried over to the new dispensation. What is significantly absent is a fuller recognition of the impact of professionalism and its wider implications.[7]

Så långt helt enligt Marx. Kapitalet skapar alltså nytt kapital genom den tredje parten som vill åt den efterfrågande parten genom den producerande parten. Det finns en hel del av Roland Barthes studie av fribrottningen som spektakel i den professionella rugbyn och liknelsen till antikens gladiatorspel känns inte helt avlägsen. Det finns också en inhemsk kritik inom Sydafrika, förfäktad av anhängare till den gamla SACOS-rörelsen som menar att Sydafrika inte kan ha sport i ett onaturligt samhälle (”No normal Sport in an Abnormal Society”). Genom att framhäva den professionella rugbyn, som, enligt vissa, har behållit gamla apartheidstrukturer gömmer man effektivt andra, kanske mer angelägna samhällsproblem. Genom att ta sporten till de fattiga svarta och få dem intresserade av att bli åskådare, tas fokus bort från deras fattigdom. Enligt SACOS efterföljare behövs därför mer deltagande och mindre åskådare. Genom att styra diskursen mot andra värden kan man förblinda. En del av dessa frågeställningar ställs också av Grundlingh ovan och det finns all anledning att vidare forska i detta utifrån marxistiska föreställningar.

Man kan i mer strukturalistiska ansträngningar återvända till Barthes Mytologier för att se rugby som ett slags politiserat språkspel genom ideologiskt färgade konnotationer.[8] Med det får anstå till ett annat sammanhang.

 Noter

---

[1] Se exempelvis Nauright, 2010 samt Nauright & Chandeler, 2007.

[2] Kjørup, Søren, Människovetenskaperna: problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, 2. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2009, s. 268-69

[3] Smith, Philip & Riley, Alexander, Cultural theory: an introduction, 2. ed., Blackwell, Malden, MA, 2009, s. 35-38.

[4] Ibid., s. 48.

[5] Ibid., s 49.

[6] Desai, Ashwin & Nabbi, Zayn, ”Inside the ’House of Pain’: A case study of the Jaguars Rugby Club”, in Desai, Ashwin (ed.), The Race to Transform – sport in post-apartheid South Africa, HSRC Press, Cape Town, 2010

[7] Grundlingh, A., Rands for rugby: Ramification of the professionalisation of South African Rugby, 1995-2007. Paper presented at Stellenbosch University, 30 June – 1 July, Sport history conference, 2008

[8] Barthes, Roland, ”Myth Today”, i Storey, John (red.), Cultural theory and popular culture: a reader, 2. ed., Prentice Hall, London, 1998, s. 109-118.

Referenser

Barthes, Roland, ”Myth Today”, i Storey, John (red.), Cultural theory and popular culture: a reader, 2. ed., Prentice Hall, London, 1998, s. 109-118.

Desai, Ashwin & Nabbi, Zayn, ”Inside the ’House of Pain’: A case study of the Jaguars Rugby Club”, in Desai, Ashwin (ed.), The Race to Transform – sport in post-apartheid South Africa, HSRC Press, Cape Town, 2010

Grundlingh, A., Rands for rugby: Ramification of the professionalisation of South African Rugby, 1995-2007. Paper presented at Stellenbosch University, 30 June – 1 July, Sport history conference, 2008

Kjørup, Søren, Människovetenskaperna: problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, 2. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2009

Nauright, John R. & Chandler, Timothy J. (red.), Making men: rugby and masculine identity, Cass, London, 1996

Nauright, John, Long run to freedom: Sport, Cultures and Identities in South Africa, Fitness Information Technology, Virginia 2010

Smith, Philip & Riley, Alexander, Cultural theory: an introduction, 2. ed., Blackwell, Malden, MA, 2009