Rugby, klass och kapitalism i Sydafrika

Rugby, klass och kapitalism i Sydafrika

Per Gjörloff

Den här tankeleken grundar sig i slutkommentarerna till min magisteruppsats om Sydafrika post-apartheid. I texten problematiseras Sydafrikansk rugby utifrån postkoloniala föreställningar om ras, kön och ekonomi. Det som saknas, vilket tas upp i de avslutande styckena är frågan om klass, ehuru det berörs, knappast utsätts för någon närmare analys. Trots detta finns det otaliga ingångar för en marxistisk analys, varav jag tänker i denna essä beröra ett fåtal exempel på begrepp och analyser utifrån det källmaterial jag hade till mitt förfogande vid tidpunkten för författandet av texten.

Den första tankeleken rör den tidigaste perioden i den sydafrikanska rugbyns historia. Sporten kom till Kapkolonin som britterna 1806 tagit över från Holland och koloniserade därmed de forna kolonisatörerna från Holländska Ostindiska Kompaniet. Med britterna kom inte bara en kader nya koloniala administratörer utan också en helt ny idésfär (som de agrara och ultrakonservativa boerna tyckte sällsynt illa om). Idrotten kom då att spela en stor roll i det koloniala projektet[1]. Cricket var från början det främsta verktyget för att fostra unga administratörer till gentlemän i en sund kropp, men denna roll kom tidigt att övertagas av rugby. De brittiska kolonisatörerna var från början noga med att hålla rugby inom de egna sfärerna och boerna verkade inte heller särdeles intresserade av idrott. Detta sätt att hålla en befolkningsgrupp utanför idrotten kan studeras utifrån ett marxistiskt perspektiv med fruktbara resultat. Bland annat kan man problematisera denna uttryckta klassrelation utifrån den överbyggnad som fanns i det koloniala Sydafrika fram till 1948. Den kamp som boerna förde efter Boerkriget 1899-1902 genom att bland annat anamma rugby som symbol för Afrikaners kamp för upprättelse, icke minst genom att Paul Roos och A.F. Markötter lyckades bli lagkaptener för det koloniala landslag som Sydafrika skickade till Europa med jämna mellanrum och därmed utmana den koloniala hegemonin.

Den professionella rugbyns framväxt

Konservativa krafter i framförallt England verkade länge för att hålla rugbyn amatörstatus helig. Värden som fair play, gentlemannaskap och idrott för idrottens skull skulle råda, snarare än kommersiella drivkrafter som lön och kändisskap. Runt 1970 och framåt hade denna situation blivit ohållbar för många rugbyspelare på landslagsnivå i Sydafrika då tiden som krävdes för att behålla toppositionen krävde stora uppoffringar i arbetslivet och många var tvungna att avstå spel i landslaget då det helt enkelt kostade för mycket. Även detta uttrycker klassrelationer, men också mycket, mycket mer. Varumärket Springboks hade genomgått det som Lukáscz benämner som förtingling[2], och detta begrepp tolkar jag som så att Springboks tillskrevs mer egenskaper än ett landslag i en idrott faktiskt var. Denna form av fetisch som den vita afrikaanstalande befolkningen har stora likheter med både Marx’s varufetischism och Lukascz förtingelsebegrepp. Vanliga afrikaanstalande insåg förmodligen inte att Springboks var ett resultat av rasistiskt förtryck och isärhållande av befolkningsgrupper, icke minst genom att svarta och färgade inte fick representera Sydafrika. Genom att ge apartheidsymbolen Springboks ett nästa överjordiskt skimmer skymdes denna insikt för befolkningen som gladeligen viftade sina gröngula flaggor på helvita etablissemang som Loftus Versfeldt Stadion i Pretoria och på Newlands i Kapstaden, stora arenaprojekt exklusivt för rugby som finansierats av Apartheidregimen.

Man kan naturligtvis även studera spelarnas förhållande till spel i landslaget utifrån begreppet alienation i den bemärkelsen att spelarna blir till brickor i ett mycket högre spel (bojkotter å ena sidan och nationalistiska projekt å andra sidan).

Det går alltså att studera Sydafrikansk rugbyhistoria ur ett marxistiskt perspektiv med utgångspunkt i grundbegreppen bas/överbyggnad, alienation, fetisch och reifikation. Går man sedan över till andra marxister och marxistiska begrepp kan man utöka analysen ytterligare.

Själva företeelsen Springboks och dess plats i det vita sydafrikanska etablissemanget kan studeras utifrån Gramscis hegemonibegrepp[3]. I vår uppsats berörde vi dock detta tillsammans med subalternbegreppet, så det kanske inte behöver utvidgas ytterligare.

Ett annat sätt att studera rugbyns hegemoni på är genom avsaknaden av offentlig sfär i det sydafrikanska under apartheidårens sista suck. Genom att ytterligare framföra den helvita rugbyns dominans. Habermas kritiserade ju det senkapitalistiska samhällets bristande rum för offentlig debatt, och drar man lite i det resonemanget kommer in på att populärkulturen fyller det tomrummet. Detta formulerades främst av de marxistiska kulturkritikerna inom det som populärt kallas Frankfurtskolan och de genom dess två främsta företrädare Adorno och Horkheimer. I deras idévärld var populärkulturen ett redskap som förhindrade människor att se samhällets orättvisor genom att normalisera orättvisorna samt att söva folket genom fördumning. Om rugbyns tidiga historia handlade om klasskamp, kom den senare om att hegemoni och upprätthållande av samhällelig dominans.

Vi kan också med våra marxistiska glasögon studera sydafrikansk rugby genom den fransa filosofen Louis Althusser. I ett komplext samspel mellan familjelivet, skolan, kyrkan och idrotten upprätthölls hegemoniska strukturer i det sydafrikanska samhället, det Althusser benämner som ISA, Ideological State Apparatuses, även om det sydafrikanska samhället, framförallt på 1980-talet (post Soweto 1976) också kan benämnas som RSA, Represssive State Apparatuses.[4] Dessa samhällsmekanismer samarbetade på ett mycket tydligt sätt i Sydafrika för att överföra kalvinistiska idéer om boerna som Guds utvalda folk i Afrika, vilket också rättfärdigade rasistiska föreställningar om den vita rasens överhöghet i Afrika. Att studera detta ideologiska samspel kan därför vara mycket fruktbart. I vårt källmaterial finns också uttalanden som påvisar att dess föreställningar om ras och identitet överlevde långt in på 1990-talet.

Professionell rugby post-apartheid

Samma teoretiska bas kan använda för att förhålla sig till den färgade och den svarta rugbyn. Althusser skriver om reproducerande subalterna positioner.[5] Genom ideologins makt kunde också rasrelationerna, både inom och utom idrotten normaliseras. Det är för alla klart att den vita rugbyn premierades framför den icke-vita. I en artikel för ett sydafrikanskt forskningsinstitut finns en fallstudie gjord på Jaguars Rugby Club i regionen KwaZulu-Natal, en av få icke-vita rugbyklubbarna. I studien framgår det att klubben diskriminerats hårt, men denna diskriminering var av strukturell art snarare än personlig. Det fanns alltså ingen aktör som direkt motarbetade klubben, utan denna diskriminering fanns inbyggd i den regionala idrottsstrukturen.[6]

Till sist ett par rader om rugbyn som populärkulturellt spektakel. Dagens struktur för professionell rugby är, ur ett globalt perspektiv, att betrakta som en kulturindustri. Rugby är en produkt, en vara som kan köpas och säljas för att fluktuerande pris. Priset bestäms genom utbud (idrott) och efterfrågan (tv-tittare). Denna marknad säljs vidare till annonsörer som genom tv och andra medier kan dela kakan.

                      Much of the discourse on rugby centres on arguments of race, demographics, power  and the game as historically  representative of a domineering Afrikaner presence under apartheid which in part  is seen to be carried over to the new dispensation. What is significantly absent is a fuller recognition of the impact of professionalism and its wider implications.[7]

Så långt helt enligt Marx. Kapitalet skapar alltså nytt kapital genom den tredje parten som vill åt den efterfrågande parten genom den producerande parten. Det finns en hel del av Roland Barthes studie av fribrottningen som spektakel i den professionella rugbyn och liknelsen till antikens gladiatorspel känns inte helt avlägsen. Det finns också en inhemsk kritik inom Sydafrika, förfäktad av anhängare till den gamla SACOS-rörelsen som menar att Sydafrika inte kan ha sport i ett onaturligt samhälle (”No normal Sport in an Abnormal Society”). Genom att framhäva den professionella rugbyn, som, enligt vissa, har behållit gamla apartheidstrukturer gömmer man effektivt andra, kanske mer angelägna samhällsproblem. Genom att ta sporten till de fattiga svarta och få dem intresserade av att bli åskådare, tas fokus bort från deras fattigdom. Enligt SACOS efterföljare behövs därför mer deltagande och mindre åskådare. Genom att styra diskursen mot andra värden kan man förblinda. En del av dessa frågeställningar ställs också av Grundlingh ovan och det finns all anledning att vidare forska i detta utifrån marxistiska föreställningar.

Man kan i mer strukturalistiska ansträngningar återvända till Barthes Mytologier för att se rugby som ett slags politiserat språkspel genom ideologiskt färgade konnotationer.[8] Med det får anstå till ett annat sammanhang.

 Noter

---

[1] Se exempelvis Nauright, 2010 samt Nauright & Chandeler, 2007.

[2] Kjørup, Søren, Människovetenskaperna: problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, 2. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2009, s. 268-69

[3] Smith, Philip & Riley, Alexander, Cultural theory: an introduction, 2. ed., Blackwell, Malden, MA, 2009, s. 35-38.

[4] Ibid., s. 48.

[5] Ibid., s 49.

[6] Desai, Ashwin & Nabbi, Zayn, ”Inside the ’House of Pain’: A case study of the Jaguars Rugby Club”, in Desai, Ashwin (ed.), The Race to Transform – sport in post-apartheid South Africa, HSRC Press, Cape Town, 2010

[7] Grundlingh, A., Rands for rugby: Ramification of the professionalisation of South African Rugby, 1995-2007. Paper presented at Stellenbosch University, 30 June – 1 July, Sport history conference, 2008

[8] Barthes, Roland, ”Myth Today”, i Storey, John (red.), Cultural theory and popular culture: a reader, 2. ed., Prentice Hall, London, 1998, s. 109-118.

Referenser

Barthes, Roland, ”Myth Today”, i Storey, John (red.), Cultural theory and popular culture: a reader, 2. ed., Prentice Hall, London, 1998, s. 109-118.

Desai, Ashwin & Nabbi, Zayn, ”Inside the ’House of Pain’: A case study of the Jaguars Rugby Club”, in Desai, Ashwin (ed.), The Race to Transform – sport in post-apartheid South Africa, HSRC Press, Cape Town, 2010

Grundlingh, A., Rands for rugby: Ramification of the professionalisation of South African Rugby, 1995-2007. Paper presented at Stellenbosch University, 30 June – 1 July, Sport history conference, 2008

Kjørup, Søren, Människovetenskaperna: problem och traditioner i humanioras vetenskapsteori, 2. uppl., Studentlitteratur, Lund, 2009

Nauright, John R. & Chandler, Timothy J. (red.), Making men: rugby and masculine identity, Cass, London, 1996

Nauright, John, Long run to freedom: Sport, Cultures and Identities in South Africa, Fitness Information Technology, Virginia 2010

Smith, Philip & Riley, Alexander, Cultural theory: an introduction, 2. ed., Blackwell, Malden, MA, 2009