History is
not the accumulation of events of all kinds which occured in the past. It is
the science of human societies.
Fustel de Coulange
Den mer
materialistiska formen av socialhistoria, såsom den artikulerats av bland andra
E.P. Thompson och Eric Hobsbawm måste placeras i ett sammanhang. Ambitionen
var, till skillnad från la longue durée-historikerna,
att synliggöra de osynliga. Aktörerna, de fattiga, de jordlösa, städernas och
landsbygdens underklass, var precis lika viktiga för den historiska förståelsen
som kungar, hertigar, industrikapitalister och namnkunniga politiker. Deras
historia, ansåg E.P. Thompson, förtjänades att berätta. Thompson bröt också med
ett par viktiga vetenskapsteoretiska hörnstenar inom marxismen. Framförallt var
den hermeneutisk, snarare än positivistisk. Marx själv var ju en elev till
Hegel och delade dennes syn på historievetenskapens roll; att förstå dess
lagbundenheter genom objektiv kunskap. Däremot bröt Marx med Hegel på ett annat
plan, det vill säga den mellan Hegels (stats)idealism och Marx materialitet.
Marx bröt också med dåtidens historiska positivister som Hippolyte Taine i det
att historisk utveckling sker genom konflikter baserade på ekonomiska
ojämlikheter.[1]
Thompson bröt också med det marxistiska paradigmet, främst genom att inte per
automatik erkänna ekonomiska drivkrafter som primus motor för klassindelningen,
något som exempelvis Jürgen Kocka förfäktade.[2]
Klass uppstår inte enbart, även om det inte utesluts, ur produktionsvillkoren
och ska inte ses som en kategori eller struktur, utan något som de facto händer,
inte heller kan objektiv kunskap finnas eller ens att historien kan användas som
språngbröda in i framtiden, vilket också var tre berömda marxistiska deviser.[3]
Härvidlag sker en skarp svängning mot aktörsrollen. Som historiografen Norman
J. Wilson uttrycker det:
The history of the bottom became important
bacause of the bottom’ssignificant role in historical events and not simply
because of a voyeuristic interest in its uniqueness. The forgotten peoples
became historical actors in their own right, and any attempt at recounting the
past needed to take them into account.[4]
Denna riktning
samlades kring tidskriften Past &
Present, en funktion som inte var helt olik den som Annale var för franska mentalitetshistoriker.
Det står helt
klart efter genomläsning av kapitel 10 i Logics
of History[5]
att Sewell ser strukturer snarare än aktörer. Ingen person nämnes, ej heller
lyfts gärningar, citat eller annan personlig information fram. Samhället
(”Society”) talas endast om i kollektiv form innehållandes kollektiva
diskurser. Man kan vid första genomläsningen få intrycket av att individen helt
och hållet saknas i strukturen. Den bara är, oberoende av vem eller vilka som
verkar inuti den. Sewell anser sig dock inte så förtappad att han bekänner sig
till den kvantitativa skolan, även om han ser vissa meriter i dess metodologi.
Hence, as a convinced interpretivist, I must
endorse the methodological necessity of embracing quantitative reasoning. /…/
However, I emphatically do not endorse the dominant ideology of quantitative
social science. This ideology, as I see it, makes the error of ontologizing the
quantifiable features of the social world, of assuming that te world is
naturally and necessesiraly composed of quantifiable units and that these units
are its essence.[6]
Det är här som
han ändå vill ta ett steg bort från Marxs positivism, men inte riktigt vågar ta
det steget fullt ut. Det skall dock sägas att vid en andra genomläsning så
frsmträder visserligen aktörerna och ges en mycket begränsad roll i förmågan
att påverka strukturen. Detta är dock inte särskilt tydligt i texten. I korthet
utvecklar Sewell strukturbegreppet till att bli betydligt mer mångdimensionellt
och spänstigt i förhållandet till tidigare historisk betraktelsehorisont. Det
sociala, eller samhället om man så vill, är snarare att betrakta som ett
språkspel och referenserna till Ferdinand de Saussures ursprungliga semiotik är
många och omfattande. Samhällsförändringar kan således studeras som
förändringar i språkspelet. Jag vidhåller dock att Sewell ser i första hand
strukturer, snarare än aktörer.
Denna skrift
mottogs, som sig bör, av en livlig debatt inom den akademiska miljön. Tre
bidrag till diskussionerna om struktur och språk har publicerats i den
vetenskapliga journalen Social Science
History under vintern 2008.
David Pedersens
bidrag koncentrerar sig först och främst på Sewells val av Saussure som
teoretisk bas för sina analyser om samhällets förändring som språkspel. Om
detta kan debatteras mycket, men personligen vet jag inte riktigt om C.S.
Peirce, som Pedersen förordar, tillför särdeles mycket mer till diskussionen.
Mer dynamisk, när det gäller dikotomin förändring – status quo är då den
franske filosofen och strukturalistens Roland Barthes och dennes teoretiserande
kring begreppet myt (som återfinns i det flitigt citerade verket Mytologier).[7]
I korta ordalag, då detta PM inte behandlar strukturalism per se, så ville Barthes använda semiotisk metod för att blottlägga
borgerlig ideologi i till synes ”oskyldiga” medietexter. Denna underliggande
ideologiska nivå kallar han för myt och studiet av dessa för mytologi. Pedersen
efterlyser dock mer konkreta åtgärder för att studera samhället. Alltför mycket
teoretiserande tillför alltså inte samhällsteori.
Dissolving structures and forces – the ubiquity
of the commodity form in capitalist relations – into semiotic practises is one
direction, but it is also important to identify these structures as real, as
generals.[8]
Min upplevelse
av Pedersens artikel är inte att han tar avstånd från Sewells strukturtänkande,
utan snarare vill utveckla och göra det mer dynamiskt. Det finns ingen klart
artikulerad ståndpunkt att aktörerna måste ta större plats i den
socialhistoriska forskningen utan förankringen finns hela tiden i
samhällsstrukturen. Då är Sewell mer aktörsbenägen i sin beskrivning av
basketsportens finesser, som faktiskt utövas av människor. Däremot tar han inte
denna fullt ut och erkänner att förändringar inom sporten faktiskt initieras av
aktörer, snarare än strukturer.
Dylan Rileys
text är inte lika självklart polemisk som Pedersens möjligen kan uppfattas
vara. I stort håller han med Sewells sentens om att aktörerna påverkar
strukturen, med hjälp av metaforen ”construction” vilket alluderar på
byggnadskonsten som en tidskrävande process, när de har en faktisk betydelse för aktörerna.[9]
Något skarpare i
sin kritik är Georg Steinmetz. Hans viktigaste bidrag, enligt min ödmjuka
mening, till debatten är den om individen kan påverka strukturen. Han ställer
frågan huruvida ”… which historical situations are charactarized by a relative
shift away from structuration and freeing up agency, that is, by profileration
of ’decisionistic’ logics?”.[10]
Här ställer sig Steinmetz förvånansvärt entydigt på aktörernas sida. Det finns
en nästan befriande känsla av aktörsperspektiv som i mitt tycke har saknats i
tidigare framställningar. Denna kritik till trots, så har Steinmetz stor
beundran för Sewells insats för socialhistoria som brygga mellan historiker och
sociologer.[11] Sewells
reaktion på denna kritik av bristfällig teori i bryggan mellan struktur och
aktör innefattar att det ingalunda finns en dikotomi mellan struktur och aktör:
/…/ sees structure as opposites of agency and therefore
sees the need to define some form av social action outisde the bond of
structure. My concept of structure, on the contrary, sees structure as
producing both agency and events and as being in turn transformed by them”.[12]
Hans svar till
Riley andas definitivt inte samma hövlighet som till Steinmetz, och förmodligen
inte det som Riley väntade sig. Tvärtom anklagar Sewell Riley för att förvanska
hans teori till klassiska marxistiska axiomer, vilket han känner sig mycket
obekväm med. Riley, tycker han, skulle vara mer tillfreds om språk och arbete
kunde underordnas resonemanget om bas och överbyggnad, vilket Sewell tar
avstånd ifrån. Riley är här betydligt mer av strukturalist än Sewell.[13]
När Sewell
svarar Pedersen lyfts resonemanget från klassisk marxism till semiotiska
begreppsapparater. Frågan härvidlag, som nämnts ovan, handlar mest huruvida
Saussure eller Peirce bäst kan beskriva förhållandet struktur-aktör. I korthet
handlar det om huruvida det kan inordnas i Saussures binaritet (langue gentemot
parole, språksystem gentemot språkanvändning) eller Peirce mer flytande begrepp
om objekt, tecken och interpretant. Jag lämnade också mitt svar på den frågan,
men jag är obetydlig i detta sammanhang.
Genom Logics of History and de vidhängande
recensionerna, så ser vi en klar skiftning i inriktning. Borta är den klassiska
marxistiska devisen om produktionsvillkor och kapitalism som drivkrafter i samhället. Denna roll har övertagits av språket
som katalysator för samhällsförändring. Men mitt i allt detta teoretiserande om
språkspel, strukturer och byggda miljöer, är det kanske läge att återerinra sig
Hobsbawms ord.
The history of society is history; that is to
say it has real chronological time as one of its dimensions. We are concerned
not only with structures and their mechanism of persistence and change, and
with general possibilities and patterns of their transformation, but also with
what actually happened.[14]
Vi kan alltså
betrakta Sewells bok, och de efterföljande recensionerna som brott med
Hobsbawms vision nästan 40 år tidigare. Borta är historieskrivningen. Kvar
finns teoretiserande om språk och strukturer. Som om samhällets reducerats till
att beskrivas som langue et parole.
Noter
[1] Iggers, Georg G., Historiography in the twentieth century:
from scientific objectivity to the postmodern challenge, Wesleyan
University Press, Hanover, N.H., 2005, s. 79.
[2] Iggers, s. 73
[3] Iggers, s. 88.
[4] Wilson, Norman James, History in
crisis?: recent directions in historiography, 2. ed., Prentice Hall, Upper
Saddle River, N.J., 2004, s. 79.
[5] Sewell, William Hamilton, Logics
of history: social theory and social transformation, (elektronisk resurs),
University of Chicago Press, Chicago, 2005
[6] Sewells, 2005, s. 349.
[7] Barthes, Roland, Mytologier,
Cavefors, Staffanstorp, 1970
[8] Pedersen, David, ”Keeping it Real – Semiotic practise and
Fateful Temporality in William Sewell’s Logic of History”, Social Science
History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 576.
[9] Riley, Dylan, ”The
Historical Logic of Logics of History
– Language and labor in William H. Sewell Jr.”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s.560; Sewell, 2005,
s. 360.
[10] Steinmetz, George,
”Logics of History as a Framework for an Integrated Social Science”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4,
2008, s. 540.
[11] Ibid., s. 535-356.
[12] Sewell, William H. Jr.,
”Response to Steinmetz, Riley, and Pedersen”, Social Science History, Vol. 32,
Nr. 4, 2008, s. 582.
[13] Sewell, 2008, s. 589.
[14] Hobsbawm, Eric, J.,
”From Social History to History of Society”, Daedalus, Vol. 100, Nr. 1, 1971, s. 29.
Referenser
Barthes, Roland, Mytologier, Cavefors, Staffanstorp, 1970
Hobsbawm, Eric, J., ”From Social History to History of Society”, Daedalus, Vol. 100, Nr. 1, 1971, s. 20-45
Iggers, Georg G., Historiography in the twentieth century: from scientific objectivity to the postmodern challenge, Wesleyan University Press, Hanover, N.H., 2005
Pedersen, David, ”Keeping it Real – Semiotic practise and Fateful Temporality in William Sewell’s Logic of History”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 567-577
Riley, Dylan, ”The Historical Logic of Logics of History – Language and labor in William H. Sewell Jr.”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s.560; Sewell, 2005, s. 555-565
Sewell, William H. Jr., Logics of history: social theory and social transformation, University of Chicago Press, Chicago, 2005
Sewell, William H. Jr., ”Response to Steinmetz, Riley, and Pedersen”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 579-593
Steinmetz, George, ”Logics of History as a Framework for an Integrated Social Science”, Social Science History, Vol. 32, Nr. 4, 2008, s. 535-553
Wilson, Norman James, History in crisis?: recent directions in historiography, 2. ed., Prentice Hall, Upper Saddle River, N.J., 2004
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar