Kolonisatör och koloniserad

Kolonisatör och koloniserad –

perspektiv på medborgarskap i Sydafrika c. 1890-1948

”As a woman I have no country. As a woman I want no country”

Virginia Woolf

Inledning

Denna essä behandlar, som titeln antyder, den tidiga delen i Sydafrikas moderna historia och framförallt då kvinnornas roll(er) i embryot till den statsbildning som nådde sin mest demokratiska form först 1994. Det finns ett antal poänger man kan göra av detta ämnesval, där det främsta torde vara att analysera att land som gick rakt emot det som Mary Hilson beskriver som The Nordic Model. Där Sverige och övriga nordiska länder valde en väg mot demokratisering, fick Sydafrika en rakt motsatt. Rätt eller fel, är egentligen inte en relevant fråga i sammanhanget. Snarare vill jag förmedla var orsakerna ligger till varför ett samhälle väljer en väg mot social demokrati (medvetet särskrivet) eller mot en mer konservativ framtid. I fallet Sydafrika blir det extra tydligt då det slutgiltiga resultatet, åtminstone fram till 1994, blev apartheid.

Det är också mycket svårt att på några få sidor ge en heltäckande bild av den mängd konflikter som präglade området som idag är Republic of South Africa. Dels rent geografiskt med ett brittisk-styrt område i östra och västra delen av landet och dels två boerkontrollerade områden i det nordliga inlandet. Till dessa två ”vita” intressesfärer kom också Zulukungariket i nordöstra hörnet samt ett antal bantustammar längs med östkusten samt Khosians och Griquas i södra och mellersta delarna. Min avgränsning blir att främst analysera boerkvinnornas roll i statsbildningsprocessen. De är intressanta av flera orsaker; dels kom boerna att stå som slutsegrare 1948, dels den konservativa inställningen hos kvinnoförbunden som bildades under slutet av 1800-talet och dels hur medborgarskapets dimensioner på många sätt kom att stå i fokus för boerfolket under det brittiska väldet.

Medborgarskapets utveckling

Ruth Lister skriver i inledningen till Citizenship – feminist perspectives att ”Inclusion and exclusion represents the two sides of citizenship’s membership coin”[1]. Detta antyder att begreppet medborgarskap inte är något gudagivet eller naturligt förekommande, vilket också stöds av resonemangen i Esping-Andersen. Medborgarskapet kan därför ses som en inträdesbiljett, en slags status i ett samhälle. Att vara medborgare bör därför ses som inkluderande. Detta blir extra tydligt i Sydafrikas moderna historia där medborgarskapet har varit grund för en av de mest avskyvärda regimsystemen – apartheid. På afrikaans betyder apartheid ett tillstånd av åtskildhet där varje befolkningsgrupp skulle utvecklas för sig; vita för sig, svarta för sig, färgade för sig och malays för sig o.s.v. För att förstå hur detta för oss i homogena Sverige ganska obegripliga sätt att se på samhällsutveckling bör vi söka dess rötter för att förstå dess uppkomst. Denna resa tar därför sin början mot slutet av 1800-talet, strax innan boerkrigets utbrott och avslutas 1948 med Nationalistpartiets valseger.

Boerkriget slutade, som de flesta vet, i britternas favör och det tog inte särskilt lång tid innan problemet med fattigdom och social utsatthet nådde alarmerande nivåer. Då boerfolkets starkaste inkomstkälla alltid varit jordbruk och britternas användande av den brända jordens taktik, fanns efter 1902 en stor mängd utblottade boerfamiljer som saknade land och politiskt inflytande. I brist på offentlig välfärd i ett samhälle som dominerades av britter på de högsta positionerna inom politik och näringsliv. Det fanns dock vissa gemensamheter i synen på medborgarskap, och det var att de som vita hade en naturlig rätt till medborgarskap, till skillnad från svarta som ansågs som en underlägsen ras. I en korrespondens mellan den brittiske premiärministern i Kapkolonin John Merriman och boerledaren Jan Smuts skriver Merriman att ”Above all we must constantly keep in mind that as Europeans we are but a handful in the face of an overwhelming mass of an inferior race”.[2] Merriman försökte genom denna typen av diskurs dämpa boernas krav på inflytande genom att skapa en gemensam fiende, något som Smuts var mycket tveksam till. Däremot ville Merriman ändå ge rösträtt åt svarta som en slags säkerhetsventil, något som Smuts dock vägrade gå med på. Istället var det ledaren för Afrikaner bond i Kapkolonin, F.S. Malan som ende boerledare som tyckte det var rätt väg att gå. 1909 fick Malan dock stöd av Jan Hendrik Hofmeyr, också en av Afrikanerbonds ledare som såg hotet från ”den mörka kontinenten” bli ännu värre om afrikanerna inom union tog upp vapen. Rösträtt kunde lösa den konflikten. Detta förkastades dock omedelbart av de mer hårdföra boerledarna i norr, däribland blivande premiärministern Louis Botha. Det är värt att notera att villigheten att ge svarta rösträtt knappast kom av någon medkänsla eller erkännande av jämlikhet. Snarare kan detta ses i ljuset av nödvändighet. Genom att ge en liten eftergift besparar man sig ytterligare ett blodigt inbördeskrig. Samma diskurs kom att prägla Sydafrika i slutet på 1980-talet. Inte någonstans finns antydningar om att det skulle vara rätt att ge svarta fullt medborgarskap, inte ens i de planer för landdelning (1908) som uppkom på premiärminister Hertzogs initiativ. Den sociala demokratins ansatser till medborgarskapets rättigheter (och plikter) var därför långt borta.

Medborgarkonflikten har hittills studerats utifrån dikotomierna boer – britt och vit – svart. Medborgardimensionen var dock betydligt bredare än så.

Konservativa krafter: plaasvrouers

Professor Sandra Scott Swart, nu verksam vid Stellenbosch University, konstaterar krasst i inledningen av sin formativa artikel Mother and Otherhood – gendered citizenship and Afrikaner women in the South African 1914 Rebellion att forskningen kring medborgarskapets utveckling i Sydafrika har en konsekvent manligt narrativ.[3] Vid en genomläsning av de stora verken om sydafrikansk historia kan detta beläggas. Det kvinnliga perspektivet finns knappast i bröderna Simons referensverk Class and Colour in South Africa 1850 – 1950 (1969), eller i Clark & Worgers South Africa – The rise and Fall of Apartheid (2004), inte heller i Nigel Wordens The Making of Modern South Africa – Conquest, Apartheid, Democracy (2007). Några små inskjutningar finns om boerkvinnor i Stellenboschprofessorn Hermann Giliomees, i vissa kretsar starkt kritiserade, The Afrikaners – a biography of a people (2003).

Kvinnornas roll i det land, Union of South Africa, som bildades ur resterna av boerkriget, kom på många sätt att bli motsatt den utveckling som skedde i Europa. Flera starka kvinnoförbund, ofta centrerade kring boergeneralernas fruar, bildades, både i Kapprovinsen och i de ödelagda boerrepublikerna i Transvaal och Oranjie Vrystaat, men målet var det rakt motsatta. De ville inte höra talas om någon rösträtt eller utökade medborgerliga rättigheter. Snarare skapades konstruktionen av die Volksmoedern, folkmodern, som hyllade klassiska konservativa föreställningar om manlig överhöghet, och kvinnlig pliktskyldighet. Zuid-afrikaansche Christelijke Vrouwen Vereniging gick så långt att det 1906 skrev till det sydafrikanska parlamentet med begäran om att kvinnor inte skulle få rösträtt. Även ett monument, Nasionale Vrouemonument, restes för att ge ära till en fogsamma Volkmoedern 1913 i Bloemfontein, Oranjie Vrystaat. Ironin är nästan påtaglig.

I konstruktionen av kvinnas medborgerliga roll i Sydafrika fanns också i början av 1900-talet starka inslag av martyrskap, dels genom mytologiseringen av de kvinnor som 1843 hotade att vandra barfota över Drakensbergen från Natal om de inte fick politiskt inflytande, såsom den brittiska guvernören i Natal hade utlovat deras män, liksom de kvinnor som dog i de brittiska koncentrationslägren. Lord Kitchener noterade i efterhand hur boerkvinnor klappat på sina gravidmagar och sagt att långt efter deras män var döda kommer deras små khakis att slåss mot britterna.[4] 1881 skrev Olive Schreiner, bosatt i Östra Kapprovinsen, att Transvaalkonflikten i stort var kvinnans krig.

”it was from the armchair beside the coffee-table that the voice went out for conflict and no surrender. Even in the [Cape] Colony at the distance of many hundreds miles Boer women urged sons and husbands to go to the aid of their norrthern kindred, while martial ardor often far exceeding that of the males to fill them”[5]

Det är kanske lätt att tro att boerkvinnorna knappast hade några rättigheter alls, och använder man T.H. Marshalls tre kategorier: civilt, politiskt och socialt medborgarskap, så kan man knappast prata om ett kvinnligt medborgarskap alls. Vita kvinnor fick exempelvis inte rösträtt förrän 1930[6], kanske på grund av boerkvinnorganisationernas motstånd och bristen på rösträttsmobiliserande hos den övriga befolkningen. Det civila medborgarskapet var i så fall betydligt starkare.

En analys som saknas i både Giliomees och Swarts texter är det ekonomiska (o)beroendet som Lister tar upp i sin bok.[7] Man kan dock antaga att det ekonomiska oberoendet hos boerkvinnorna under slutet av 1800-talet och det tidiga 1900-talet, var tämligen begränsat. Visserligen kan man sluta sig till att den enskilda förmögenheten hos vissa kvinnor var tämligen stor tack vare rika jordbruksarealer och en förvånansvärt jämställd arvsrätt. Detta kan man dock ifrågasätta på grundval av de konservativa idéer kring familj och de patriarkala strukturer som trots allt finns (och förmodligen finns fortfarande) inom boernas kultursfär.

Alice Kessler-Harris säger i sin föreläsning ”In Pursuit Equity: Women, Men, and the Quest for Economic Citizenship in 20th-century America” att samhället konstruerade en stratifiering av sina medborgare i så måtto att vita gick på en typ av skolor, fattiga vita på en annan, svarta på en tredje o.s.v. Det finns fog för att säga att boerfolket styrde kvinnorna i en viss riktning; mot hemmet, mot en stödjande roll där den formella påverkan på samhället, annat än i informell form, var minimal. Kessler-Harris säger lite senare att även om vi har en jämställd retorik, det vill säga att det inte skulle falla oss in att säga att vi inte tycker att jämställdhet i hemmets sysslor är bra, så har vi fortfarande starka föreställningar om vad manligt och kvinnligt är för något. Män ska [fill in the blanks] och kvinnor ska [fill in the blanks]. I Sydafrika före 1994 omsattes dessa föreställningar in en politisk praktik som innebar att kvinnor själva ansåg att de inte borde ha ett formellt politiskt inflytande. Så stark var familjetraditionen. Kvinnans uppgift var att sörja för sina barn och stödja sin make som gjorde typiskt manliga saker som att kriga och vara brödvinnare. Så när Kessler-Harris säger att vi [USA] inte längre har sådant formellt system, utan att det finns i bakhuvuden, så är det precis så det formella sydafrikanska idésystemet såg ut fram till 1994.

Hur kommer det då sig att de nordiska länderna och Sydafrika tog så diametralt olika vägar in i framtiden? Det finns naturligtvis några konkreta skillnader; Sydafrika genomgick under perioden mellan andra boerkrigets slut 1902 och valet 1948 en avkoloniseringsprocess som tog sig lite annorlunda uttryck då Sydafrika inte genomgick en allomfattande demokratiseringsprocess, utan inledningsvis gällde medborgarskapet, och dess rättigheter, endast vita män och först i ett senare skede inkluderade detta vita kvinnor, och ännu långt, långt senare även färgade och svarta. Mary Hilson refererar till en inflytelserik amerikansk journalist, Marquis Childs, som i sin tur identifierade dels samarbetet mellan ekonomisk liberalism och statlig socialism och dels överenskommelsen mellan jordbrukarna och arbetarklassen, som de två stora framgångsfaktorerna för det som kallas den nordiska modellen.[8] Under bildandet av Union of South Africa fanns visserligen en lös överenskommelse mellan vita arbetare och vita farmare, men där betydde enighet kring det kulturella bevarandet av boerkulturen mycket mer än solidaritet över klassgränserna. En annan viktig skillnad mellan de nordiska länderna och den unga sydafrikanska republiken är homogeniteten i de förstnämnda.[9] I Sydafrika fanns enkelt uttryckt tre starka grupperingar; boer, britter och en vokal och välutbildad färgad elit som genomgick ett politiskt uppvaknande, framförallt efter att deras rösträtt drogs in i Kapprovinsen under början av 1900-talet. Därför fick medborgarskapet, och betydelsen därav, betydligt större dignitet än vad man kan förmoda var fallet i de nordiska länderna.

Några avslutande kommentarer

Det går nog att diskutera relevansen av att ta upp det kvinnliga medborgarskapets roll i framväxten av apartheidsregimens Sydafrika eftersom det i strikt mening inte rör sig om en demokratiseringsprocess, annat än i en mycket segregerad form. Jag finner dock vid djupare läsning att en hel del förklaringar kan fås på hur apartheid kunde växa fram och dess rötter i nationalistiska strävanden under det sena 1800-talet och det tidiga 1900-talet. Det fanns i Sydafrika vid den tiden en stark politisk medvetenhet med starka republikanska drag. Den nästan hermetiskt tillslutna könsidentiteten som aldrig kunde ruckas på, kan inte bortses ifrån i sydafrikanska studier. Det var, kort sagt, ett samhälle som gick åt helt motsatt håll jämfört med Europa, vilket är nog så värt att studera.

Noter

---

[1] Lister, Ruth, Citizenship: feminist perspectives, 2. ed., Palgrave Macmillan, Basingstoke, 2003, s. 43

[2] Giliomee, Hermann Buhr, The Afrikaners: biography of a people, 1. ed., University of Virginia Press, Charlottesville, 2003, s.304-305.

[3] Swart, Sandra Scott, ”Motherhood and Otherhood’ – gendered citizenship and Afrikaner women in the South African 1914 Rebellion”. African History Review, Nr. 39, s. 42-43.

[4] Swart, s. 45.

[5] Schreiner, O., Thoughts on Africa. Johannesburg, Ad Donker, 1992, s. 175. Citerad i Giliomee, 2003, s. 231.

[6] Giliomee, s. 412

[7] Lister, s. 107-108.

[8] Hilson, Mary, The Nordic Model – Scandinavia since 1945, Reaktion Books Ltd, Wiltshire, 2008, s. 19.

[9] Ibid., s. 20.

Referenser

Giliomee, Hermann Buhr, The Afrikaners: biography of a people, 1. ed., University of Virginia Press, Charlottesville, 2003

Hilson, Mary, The Nordic Model – Scandinavia since 1945, Reaktion Books Ltd, Wiltshire, 2008

Lister, Ruth, Citizenship: feminist perspectives, 2. ed., Palgrave Macmillan, Basingstoke, 2003

Swart, Sandra Scott, ”Motherhood and Otherhood’ – gendered citizenship and Afrikaner women in the South African 1914 Rebellion”. African History Review, Nr. 39, s. 41-57.