Boerkriget i en global kontext
Det
sydafrikanska kriget, populärt kallat, måhända missvisande, boerkriget,
1899-1902, har varit föremål för en stor mängd historisk forskning och med en
nästan lika stor mängd politiska agendor. Brittiska historiker brukar framhäva
boerfolkets motstånd mot avskaffande av slaveriet och skyddandet av uitlanders i Witwatersrand som två utlösande faktorer,
boernationalister brukar framhäva den brittiska kolonialmaktens begär efter
framförallt Transvaalrepublikens rikedomar. Andra, kanske mer nyktra
historiker, poängterar en alltmer expansiv brittisk politik i södra Afrika och
viljan till kulturell hegemoni som den avgörande faktorn det till krig som
senare skulle uppstå. Mängden litteratur på området är nästan svindlande och
jag för min del har för denna essä valt att uppehålla mig kring två böcker som
tar ett lite annorlunda grepp på historieskrivningen kring boerkriget. Dels den
av Keith Wilson redigerade volymen International Impact of the Boer War och den av Greg Cuthbertson redigerade
volymen Writing a Wider War : Rethinking Gender, Race and Identity in the
South African War, 1899-1902, även om den
sistnämnda kanske mer är inspiration till studier, snarare än en
globalhistorisk redogörelse för boerkriget.
Introduktion
Denna essä avser att ge några nya infallsvinklar på det i
Sverige relativt okända boerkriget som utspelade sig mellan 1899 och 1902 i
framförallt de två relativt nybildade boerrepublikerna Oranje Vrystaat och
Zuid-Afrikaansche Republiek i nuvarande provinserna Free State och Gauteng. På
ena sidan stod en av nationalism uppfylld boergerilla som tagit upp vapen mot
det brittiska imperiet som hotade söderifrån. Konflikten var ingalunda ny.
Konfrontationer hade skett redan under det första boerkriget och, mer tätt
inpå, den misslyckade Jamesonräden som genomfördes under några dagar under
nyåret 1895-96. Upprorsmakare från kapprovinsen, under befäl av Starr Jameson,
försökte skapa uppror hos de brittiska Uitlanders som bodde i Johannesburg.
Detta i syfte att dels ta kontrollen över de mycket vinstrika gruvorna i
Transvaal, dels att ta kontroll över järnvägslinjen mellan Johannesburgområdet
och Delagoa Bay i dagens Moçambique. Upproret misslyckades totalt i sitt
ursprungliga syfte, men kom att få stor betydelse för krigsutbrottet i oktober
1899 när trupper från Transvaal gick över den södra gränsen till den brittiska
kolonin Natal.
Motivet för provokationerna till boerkriget var, förutom den
ideologiska dimensionen, mineraltillförseln. Detta inte minst mot bakgrund av
guldfyndigheterna i Witwatersrand. Detta ihop med tidigare diamantfyndigheter
och en alltmer snabbare industrialisering i Europa som krävde mer och mer
råvaror och därmed var behovet av en egen råvarutillförsel i det närmaste
oändligt.[1]
The
American Connection
I många översiktliga texter om södra Afrikas historia, och
för den saken skull, även i mer globalt omfattande verk, glöms ofta den
amerikanska utrikespolitikens roll i boerkriget bort. Detta är lite märkligt,
då det beslut som togs i Vita Huset skulle få stora konsekvenser för både
krigets utgång och det framtida Europa.
USA hade en hel del skäl redan mot slutet av 1800-talet att
hålla sig väl med det brittiska imperiet. Främst gällde relationerna till den
den södra amerikanska kontinenten som hade såväl amerikanska som brittiska
intressen som inte fick kollidera. Främst gällde det gränsdragningen mellan
Venezuela och brittiska Guyana som framförallt britterna var snabba med att på
amerikansk initiativ gå med på förlikning som också skedde 1896.
Den brittiska regeringen ansåg att kriget skulle vara mycket
kortvarigt och skulle involvera en mobilisering av 50,000 soldater till en
kostnad av £10,000. Detta ansågs vara en mycket frikostig plan, men
verkligheten skulle bli mycket, mycket värre för britterna. Vid freden 1902
hade 250,000 soldater kallats in till en kostnad överstigande en kvarts miljon
pund.[2] Detta
utdragna krig kom att gynna amerikanska affärsintressen och den amerikanska
staten fick en allierad som står sig än idag.
Exports
from the United States to the United Kingdom and British South Africa expanded
considerably during the Boer War. The average annual value of these exports of
about $577 million during 1899–1902 marked an increase of around $112 million
over their average for 1895–98. The most significant wartime US exports were
horses and mules. Over 100,000 of the former and over 80,000 of the latter were
shipped from the United States to South Africa; about half of all the mules
used in the war by British forces originated in America. Very large quantities
of cartridges, hay, oats and preserved meat were also sold. In addition, loans
from US bankers underwrote approximately 20 per cent of the costs of Britain’s
war.[3]
Det går ur ovanstående att dra några intressanta slutsatser
om USAs roll i boerkriget. Den första, kanske mer uppenbara, är att man befäste
sin allians med Storbritannien, vilket kom att få långtgående konsekvenser för
de krig i Europa som skulle prägla det tidiga 1900-talet fram till 1945 och
därefter, kanske mer spekulativt, också för det kalla kriget. USA tjänade också
stora pengar på det alltmer resurskrävande kriget, då Milner och Kitchener grav
underskattat boernas stridsvilja och taktik. Förklaringen till detta går att
finna i den mer ideologiska dimensionen. Boernas ansågs visserligen vita, men
knappast på samma kulturella och politiska nivå som det brittiska imperiet. De
var djupt konservativa, framstegsfientliga och, för att citera en viss svensk politisk
stabschef, ”idioter, rasister och bonnläppar”. Kitchener och Milner förväntade
sig säkerligen en tämligen enkel brittisk seger och skulle någon energi
förbrukas, var det på att få igång Transvaals ekonomi och säkra brittiska
ekonomiska intressen i västra kapprovinsen. Boernas idé om en utskeppningshamn
i Delagoa Bay[4]
istället för Kapstaden (och Simon’s Town).
En annan drivande orsak för britternas stigande oro i
samband med boerrepublikernas bildande var det smärtsamma minnen av bildandet
av Amerikas Förenta Stater. Ett Sydafrikas Förenta Stater under afrikandisk
kontroll var tillräckligt för att ge mardrömmar i London.
Det finns också en tidigare parallell i Amerikas relation
till Sydafrika i det att både det inbördeskrig som skakade USA mellan åren 1861
– 1865 och boerkriget har ett ursprung (av många) i konflikt om slaveri.[5] Efter
britternas övertagande av Kapkolonin 1815 motsatte sig de landägande boerna
avskaffande av slaveriet, först genom Slagtersnek-upproret
samma år som lade grunden för afrikandernationalismen som senare skulle visa
sig så betydelsefull för händelseutvecklingen på den södra afrikanska
kontinenten. Den mytologiseringen som skedde rörande just Slagtersnekuppropet
är dock en efterhandskonstruktion. I verkligheten handlade konflikten om
landrättigheter och ett missnöje med den nyanlända brittiska kolonialmakten som
ansågs precis lika korrupt som det autokratiska Holländska Ostindiska Kompaniet
som innan haft makten i Kapprovinsen. Av svenskt intresse kan vara Andries
Stockenström som var den som hade i uppgift att hantera upproret från
Kapstaden. Den utlösande faktorn var en ruffig trekboer vid namn Freed
Bezuidenhot som blivit anmäld av en livegen arbetare, Booy, för misshandel.
Bezuidenhot vägrade inställa sig till rättegång och skulle hämtas av brittisk
militär på order av Stockenström. Bezuidenhoot sköts till döds i den strid som
uppstod och brodern, Johannes, svor att hämnas sin bror. Detta ledde till en
vidare konflikt mellan trekboers i östra kapprovinsen och den brittiska administrationen
i västra kapprovinsen.[6]
Likheten med den amerikanska inbördeskrigets grundläggande motsättningar är
slående.
Det gamla
hemlandet
Kungariket Nederländerna följde också med stigande oro
händelseutvecklingen i Transvaal och det fanns, som på så många andra ställen
på den Europeiska kontinenten, en stark sympati för boerna. I Nederländerna
kanske mer så beroende på de många släktband. Drottning Wilhelmina valde dock
inte att agera och det fanns goda skäl härtill. Nederländerna hade sedan
tidigare viktiga besittningar i Acehprovinsen i Sydostasien, en provins de hade
stora svårigheter att hålla, med britterna var starka i grannlandet Malaysia.
Ett alltför starkt agerande i frågan om boerna kunde alltså resultera i en
allvarligare konflikt om Aceh, en konflikt holländarna svårligen skulle kunna
hantera. Detta inte minst mot bakgrund mot att britterna i ett tidigare skede
stött Nederländernas kontrollsfär i Sydostasien, måhända inte av rent
altruistiska skäl utan mer som ett brohuvud mot franska expansioner under
Napoleon. Acehprovinsens viktigaste stad Melaka hamnade redan 1641 under
holländsk kontroll genom Holländska Ostindiska Kompaniet.[7] Det
skall dock poängteras att Holländska Ostindiska Kompaniet agerade mycket
självständigt gentemot den holländska statsmaktenoch kan snarare betraktas som
en egen politisk maktsfär med mycket stort inflytande. Den mycket motvillige
grundaren av Kompaniets provianteringsstation i Kapstaden, Jan van Riebeek, kom
senare att bli guvernör i just Melaka.
Detta något ljumma intresse för att delta i boerkriget kan
också förklaras just genom den självständiga ställning som Kompaniet hade haft
i Sydafrika. Visserligen hade den nederländska nationen tjänat på
provianteringen, men rent politiskt fått sköta det mesta av sina egna affärer
helt på egen hand. Det är fullt möjligt att man ansåg Kompaniet vara en
självständig stat och detta
Detta hindrade inte den holländska civilbefolkningen från
att skriva på protestlistor som överlämnades till det brittiska kungahuset, och
när den vid tiden för det andra boerkriget mycket ålderstigne Transvaalpresidenten
Paul Kruger besökte Nederländerna fick denne ett nästan kungligt mottagande.
Den
portugisiska grannen i norr
Landområdet precis nordöst om Transvaal var sedan gammalt en
portugisisk koloni och hade bland mycket annat en mycket centralt placerad hamn
i Delagao Bay. Denna hamn kom att få stor betydelse för krigsutbrottet då
Portugal och regeringen i Pretoria tiotalet år innan kommit överens om och
efter en del besvär lyckats bygga en järnvägslinje 1894 mellan gruvdistriktet i
Johannesburg och den portugisiska hamnen. Denna järnvägslinje kom att hota
brittiska intressen i både Natalprovinsen direkt öster om Transvaal och
Kapstaden i söder, två viktiga brittiska utskeppningshamnar. Detta såg knappast
med blida ögon i London som satte stor press på Portugal som tillslut fick
sätta stopp för företaget. Regeringen i Pretoria var dock skickliga på att
manipulera bland annat tariffer för att säkra sina egna intressen. Detta
manipulerande fick ny fart året efter då regeringen lyckas kväsa Jamesonräden
och president Paul Kruger kunde sitta kvar i ohotat bo.[8]
Den portugisiska regeringen var också starkt beroende av
tyskt kapital för sina kolonier och initialt visade också Tyskland stort
intresse att finansiera detta genom frikostiga lån.
Tysklands
ställningstagande
Tysklands inträde på den koloniala arenan inträffade nästan
direkt efter dess enande 1871 och kan förklaras utifrån deras behov av ett
brett internationellt erkännande som en stormakt. En expansiv kolonial politik
skulle uppfylla just dessa krav. Denna expansiva kolonialpolitik kom snart
också att handla om södra Afrika. Arkitekten bakom denna initiala koloniala fas
var Ernst von Weber som redan ägde ett gruvföretag i södra Afrika. Motivet var
dock inte att genast berika sig själv, utan argumentet var snarare att de såg
sig själva som bärare av kultur och genom tysk kolonisation skulle de kultivera
den södra afrikanska kontinenten.
Kejsaren, Wilhelm II var också mycket pro-boer, vilket han,
till sin ministärs stora förtret, visade genom den lätt famösa
Kruger-telegrammet i vilket han berömde Paul Kruger för att ha motstått
Jamesonräden och passade samtidigt att berömma mod och ge allmän ära åt hela
affären. Detta telegram både gladde den starka hemmaopinionen lika mycket som
de retade upp London. Detta agerande blev på många sätt symptomatiskt för
Tysklands hållning i boerkriget. Å ena sidan stödde man på rent kulturella
grunder boerfolket, men de realpolitiska överväganden som statssekreterare
Bülow med flera representerade gick vinnande ur striden. Vilket också blev
fallet med signerandet av den tysk-brittiska pakten 1899 som den sista spiken i
kistan för boerna.
Kansler Bülow var inte beredd att sätta Tyskland på spel för
boernas skull, och fick, i likhet med Nederländerna, en vokal och stark
hemmaopinion på halsen. Pressen kom att domineras av koloniala entusiaster som
definitivt var pro-boer. Men inte ens anhållandet av tyska affärsmän vid den
sydafrikanska kusten lyckades få Bülow att ändra sitt ställningstagande.
Boerkriget var inte Tysklands sak, lika lite som den var Portugals eller
Nederländernas sak. Man kan här inte hjälpa att spekulera i vad som hänt om
Tyskland de facto gett sig stöd till boerna? Skulle de ha upphävt alliansen med
britterna och gjort gemensam sak med Portugal och skulle de då själva ha
försökt tillskansa sig Transvaal och Oranjefristaten, om än kanske inte direkt
mer väl indirekt genom fördelaktiga handelsavtal? Skulle Osmanerna redan då ha
gått i på Tysklands sida som en allierad i en framtida storkonflikt med det
brittiska imperiet? Hade det då triggat igång första världskriget som ett
postludium till det andra boerkriget?
En samtida tysk betraktare av boerkriget var Colmar Freiherr
von der Goltz, en mycket prominent medlem av den tyska krigsmakten och som stod
kejsar Wilhelm nära. Under 12 år hade von der Goltz tjänstgjort i den osmanska
sultanens armé som konsult och instruktör och vid tidpunkten för krigsutbrottet
som chef för de tyska ingenjörstrupperna med generallöjtnants rang. Det som gör
von der Goltz så pass intressant är dennes globala perspektiv på krigföringen.
Ett krig, menade han, är inte längre en eurocentrisk affär utan får
konsekvenser för hela världen och i förlängningen också utvecklas till ett
globalt krig. Von der Goltz såg alltså dels det spansk-amerikanska kriget, det
första sino-japanska kriget och Tysklands ockupation av Kiao-Chow som
sammanlänkande, snarare än som enskilda incidenter. Världen hade, enligt von
der Goltz, blivit allt mindre, och influerad av socialdarwinismen, också
övertygad om ett slutgiltigt krig på global skala. I ett brev till en osmansk
major, Pertev, skriver han
Political
complications are becoming even more serious. The, in my view, rash occupation
of Kiao-Chow has set things in motion in East Asia. The partition of China has
begun, as has the plundering of Spain by North America. The quarrel over the
booty will in the end provoke war.[9]
Detta uppstod ingalunda av en slump. Tyskland hade tagit
stort intryck av den brittiska expansionen av sitt imperium och insåg att de
var tvungna att följa en suite för
att inte tappa inflytande i Europa och i förlängningen också världen i form av
ett Stor-Tyskland som innefattade landområden i Europa, Asien och Afrika.
Von der Goltz är också intressant för att han både förutspår
Storbritanniens kommande förlust av Indien och kopplar ihop den med en mer
expansiv politik i Afrika. Han ser kriget med de två fria staterna, Oranje
Vrystaat och Transvaal, som något britterna själva provocerat fram, i det hade
han faktiskt rätt, som ett slags preludium till ett underläggande av Afrika i
sin helhet. Detta hotade ju naturligtvis Tyskland i både direkt och indirekt form.
Dels hade Tyskland reda stora besittningar i dagens Namibia samt Tanzania som
tillfallit Tyskland 1884 med namnet Tyska Sydväst- respektive Östafrika, dels
hotade en alltmer expanderade brittisk stat den politiska balansen i Europa.
Tyskland skulle då tappa alltför mycket inflytande och i värsta fall få böja
sig för en brittisk överhöghet. Von der Goltz såg också detta direkta hot i ett
brev till sin stabschef överste von Mudra
Whoever
wishes, can learn what is expected from England from the fate of Transvaal.
Every concession from the Dutch republics is answered with new demands from
England, which precisely wants war, in order to strangle the two free states,
before they become strong /…/ [Fashoda] has clearly and unmistakenly shown that
in the end they have their eyes on the whole of Africa.[10]
Även här hade von der Goltz rätt, låt vara endast till en
viss del. Det fanns brittiska ambitioner att kontrollera Afrika längs en
nord-sydlig axel, men detta gällde endast den östra sidan av kontinenten, det vill
säga från Kairo till Kapprovinsen. Von der Goltz såg till en början det
brittiska agerandet är en ekonomisk synvinkel, en slags rövarkapitalism där
britterna tillskansade sig landområden efter landområden utifrån ekonomiska
ställningstaganden. Det finns med andra ord ganska lite av den gängse koloniala
uppfattningen om en ”white man’s burden”, det vill säga att de europeiska
staternas uppgift också var att civilisera det svarta, barbariska Afrika. Han
uppvisade därmed också en oro för de tyska och portugisiska besittningarnas
framtid om boerna skulle förlora kriget. Han gick också här på motsatt linje än
den som von Weber uppvisade decenniet tidigare.
Som kuriös och globalhistorisk fotnot kan också nämnas att
von der Goltz i samband med krigets utbrytande 1898 också föreslog en
tysk-osmansk allians (något som under första världskriget också realiserades) i
syfte att kväsa britterna innan de hunnit bli det globala hot som han förutsåg
i och med britternas agerande i Sydafrika. Osmanerna skulle anfalla Egypten med
resultatet att britterna skulle skicka trupper dit. Samtidigt skulle Tyskland
anfalla de brittiska öarna med de sjöstridskrafter som statssekreteraren vid
marinstaben, amiral von Tirpitz getts i uppdrag att bygga för den tyska
nordsjöflottan.
Vidare
konsekvenser av boerkriget
Med boerkriget föddes också det som kom att kallas
boernationalismen, men kanske är afrikandernationalismen ett bättre ord. Om
britterna i första hand ville åt Transvaals rika råvaruförsörjning för att
säkra en allt snabbare industrialiseringstakt hade boerna helt andra
ingångsvärden i kriget. Flertalet brev från boerkommandos till sina fruar och
flickvänner vittnar om en frihetsretorik som var märkligt befriad från mer
mondäna dito. Här handlade diskursen snarare om behovet av frihet och ett
återvändande till farmarlivet när den brittiska närvaron var bortmotad.[11] Det
är lätt att se hur de industrialiserade, och sekulariserade, britterna ansåg de
djupt kalvinistiska boerna vara lite lätt bakom flötet.
Den gryende boernationalismen och det efterföljande
nederlaget 1902 fungerade också som en katalysator för en metafor som funnits i
boerkulturen redan under tiden för die groote trek; den att boerna var Guds
utvalda folk. Det fanns härmed en direkt parallell till Israel och liksom dessa
fick utså förföljelse, blev också boernas lidande i koncentrationsläger och
deportationsläger en slags symbol för att lidandet var Guds vilja. Det finns
också vissa skäl till, som Elsie Cloete anför, antagandet att
boerkommandokulturen också kan förklara det patriarkat och homogena kulturideal
som gjorde sig gällande efter 1948.[12]
Detta får dock vara föremål för en annan text.
Några
slutsatser
Efter författandet av denna enkla essä finns några
intressanta slutsatser att dra. Den mest uppenbara är naturligtvis hur nära
världen var att dras in i ett världskrig. I Tyskland fanns sådana planer,
vilket von der Goltz efterlämnade brev och anteckningar visar, likväl som att
Frankrike och Ryssland väntade, likt hungriga vargar på rätt tillfälle att ge
sig på Storbritannien när de var försvagade av det kostsamma kriget. Boerna
fick i dessa försvarsstrategiska övervägandena i de Europiska storstäderna veta
att de i allt väsentligt saknade allierade. Britterna var helt enkelt för
starka.
Boerkriget kom också, vilket har varit föremål för mycket
forskning framförallt i Sydafrika, att ge den sista skjutsen för
boernationalismen och därmed tillslut Nationalistpartiets valseger 1948. Med
britternas krigföring kom också ett starkt hat, vilket kom att prägla boernas
relation till den brittiskättade befolkningen. I det gamla SADF hade man
tillochmed ett namn på afrikaans: soutpiels:
en fot i London, en i Sydafrika och manslemmen i Medelhavet, eller kort och
gott soutie som en nedsättande ord för de engelskättade som gjorde värnplikt i
den sydafrikanska armén.[13]
Noter
[1] Worden, Nigel, The making of modern South Africa: conquest,
apartheid, democracy, 4. ed., Blackwell Pub., Malden, Mass., 2007, s.
31-32.
[2] Fairchild, F.R.,
”The Financing of the South African War”, Annals of the American
Academy of Political and Social Science , Vol. 20, Finance (Nov., 1902) ,
pp. 60-84.
[3] Tilchin, W., N., ”The United States and the Boer War”.
Citerad i: Wilson, Keith M. (red.), The international impact of the Boer War,
Acumen, Chesham, 2001, s. 112.
[4] Idag omdöpt till Maputo Bay.
[5] McNeill, John Robert. &
McNeill, William Hardy, Mänskliga
nätverk: världshistorien i ett nytt perspektiv, SNS förlag, Stockholm,
2006, s. 278.
[6] Giliomee, Hermann Buhr, The Afrikaners: biography of a people,
1. ed., University of Virginia Press, Charlottesville, 2003, s. 84-86.
[7] Lieberman, Victor B., Strange parallels: Southeast Asia in global
context, c. 800-1830. 2, Mainland mirrors : Europe, Japan, China, South Asia,
and the islands, Cambridge University Press, Cambridge, 2009, s. 846.
[8] Lains, Pedro & Costa, Fernando, ”Portugal and the Boer
War”, i Wilson, Keith M. (red.), The international impact of the Boer War,
Acumen, Chesham, 2001, s. 146-147.
[9] Bundesarchiv-Militärarchiv Freiburg, Nachlass Colmar v. d.
Goltz, NL Goltz 8, Goltz to Pertev, 14 May 1898. Citerad i Yasamee, Feroz,
”Colmar Freiherr von der Goltz and the Boer War” i Wilson,
2001, s. 195.
[10] Goltz and Foerster, Generalfeldmarschall
Colmar Freiherr von der Goltz, 1900, s. 220-21. I Wilson, 2001, s. 196.
Fashoda syftar här på den östafrikanska staden med samma namn där franska och
brittiska styrkor höll på att drabba samman år 1898. Fashodakrisen slutade i
brittisk favör och ett franskt tillbakadragande.
[11] Pretorius, Fransjohan, ”Afrikaner Nationalism and the
Burgher on Commando”, i Cuthbertson, Gregor.,
Grundlingh, A. M. & Suttie, Mary-Lynn. (red.) (2002). Writing a wider war: rethinking gender, race, and identity in the South
African War, 1899-1902. Athens: Ohio University Press, s. 70-72.
[13] At Thy Call
(film), Christopher Lee dos Santos, Dark Moon Production. 2008.
Referenser
At Thy Call (film), Christopher Lee dos Santos, Dark Moon Production. 2008
Cloete, Elsie, ”Afrikaner Identity: Culture, Tradition and Gender”. Agenda, No. 13 (1992)
Cuthbertson, Gregor., Grundlingh, A. M. & Suttie, Mary-Lynn. (red.) (2002). Writing a wider war: rethinking gender, race, and identity in the South African War, 1899-1902. Athens: Ohio University Press
Fairchild, F.R., ”The Financing of the South African War”, Annals of the American Academy of Political and Social Science , Vol. 20, Finance (Nov., 1902) , pp. 60-84
Giliomee, Hermann Buhr, The Afrikaners: biography of a people, 1. ed., University of Virginia Press, Charlottesville, 2003
Lieberman, Victor B., Strange parallels: Southeast Asia in global context, c. 800-1830. 2, Mainland mirrors : Europe, Japan, China, South Asia, and the islands, Cambridge University Press, Cambridge, 2009
Worden, Nigel, The making of modern South Africa: conquest, apartheid, democracy, 4. ed., Blackwell Pub., Malden, Mass., 2007, s. 31-32.
Wilson, Keith M. (red.), The international impact of the Boer War, Acumen, Chesham, 2001
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar