Makten
över det koloniala minnet
En nyläsning av Albert Grundlinghs Reframing Rememberance
Den sydafrikanske historikern och professorn vid
Stellenbosch University har skrivit en artikel[1] om
100-årsjubileet av Boerkriget 1999, ett krig som knappast nämns inom den
svenska undervisningen i historia, men som upptar mycket stort utrymme i den
afrikanska, och framförallt då den sydafrikanska undervisningen och, som jag
själv erfarit, hos den sydafrikanska befolkningen (framförallt då hos den afrikaanstalande).
Det finns uppenbarligen, ett stort trauma hos den delen av befolkningen och
denna artikel upptar en hel del av de strategier som olika delar av den
sydafrikanska befolkningen hade inför jubileet. Grundlingh har själv profilerat
sig som Afrikaner-historiker, vilket gör texten, ur ett kolonialt/postkolonialt
perspektiv extra intressant. Jag använder begreppen boer och Afrikaner lite
mixat i texten av språkliga skäl. Det finns dock ingen enhetlig definition av begreppet,
för alla Afrikaners är inte boer o.s.v. Det finns de som ser Afrikaners som
ättlingar till de som avlade eden vid Blood River, andra ser Afrikaners som de
som har afrikaans som modersmål och känner sig som Afrikaner. Boer är rent
krasst en Afrikaner som sysslar med jordbruk (av holländskans boere som betyder bonde).
Texten behandlar, inte så mycket de historiska detaljerna
kring Boerkriget, utan hur det minns och återskapas genom både museiverksamhet
och tidsresor. Även de politiska aspekterna kring hundraårsjubileet analyseras
och en diskussion växer fram om vem som har rätten till minnet av ett krig, om
ens någon. Texten blir också extra intressant ur ett postkolonialt perspektiv
då den på ett, i mitt tycke bra sätt, skildrar den treenighet av kolonialism
som Sydafrikas 1800-talshistoria innebär, ty de tre kontrahenterna finns
representerade i minnet; de vita britterna, de likaledes vita boerna och de
svarta. Boerna ansåg sig koloniserade av britterna och denna känsla av subalterness (för att låna ett uttryck
av Gramsci) blev också grunden för boernationalismen som ledde fram till
Nationalistpartiets valvinst (eller ja, svarta hade naturligtvis inte rösträtt)
1948 och det apartheidsystem som fastslogs i lag därefter.
Artikeln behandlar också en framväxande svart diskurs om
deltagande i kriget. Denna diskurs kom enbart fram till ytan genom den
frigörelseprocess som tillslut segrade vid det första demokratiska valet i
Sydafrika 1994. Enligt Grundlingh fanns det starka politiska faktorer till att just
det svarta perspektivet lyftes fram i både media och i själva firandet. I
huvudsak kom två svar från Afrikaner-håll; dels fanns det i de
högerpopulistiska kretsarna en rädsla för att den nya regeringen skulle
framhäva att det dog fler svarta än vita boer under kriget, medan andra krafter
försökte förena boernas minne av lidande med det svarta och finna en gemenskap
i den behandling som de utsatts för av britterna. Detta perspektiv tog dock
ingen som helst hänsyn till apartheid, enligt Grundlingh.
Grunderna för en analys av denna artikel är begreppet
kolonialt lidande. Både vita och svarta i Sydafrika har försökt göra begreppet
till sitt eget och framhävt att deras lidande är större än den andres. Boernas
minnen av de brittiska koncentrationslägren där runt 16,000 kvinnor och barn
dog under kriget är i högsta graden levande hos den nuvarande befolkningen. Som
en parantes kan nämnas att jag under en lunch med min sambo och två vänner på
en golfklubb i Stellenbosch kom att diskutera varför boer misstror britterna så
till den grad att de tvekar att flyga till Europa via Heathrow. Det visade sig
att båda haft släktingar som dött i koncentrationslägren och andra som
deporterats till brittiska besittningar i Malaysia. Och hade minst sagt mustiga
åsikter om allt som var brittiskt. De hade inte heller några uppseende
attityder gentemot svarta afrikaner eller några extrema åsikter åt andra håll.
Artikeln stället begreppet koloniserad på sin spets. Vem är
egentligen koloniserad och hur skall vi egentligen förhålla oss till Sydafrika?
Många teoretiker har spekulerat i exakt vad man ska kalla landet egentligen. Är
det postkolonialt? Ja, det finns starka skäl att antaga att Sydafrika är
postkolonialt och minneskulturen kring både die
Groote Trek och Boerkriget bekräftar detta. Behov att skapa och definiera
en historia som ligger både före och efter kolonialismen är centralt. Däremot
kan man alltid argumentera att Sydafrika har varit postkolonialt sedan början
på 1950-talet då man bildade den Sydafrikanska republiken och frigjorde sig
från samväldet. Detta är dock mer av en politisk dimension och tar inte kulturella
faktorer i beaktande. Det är också tveksamt om en sådan definition håller då
apartheidsystemet effektivt sett koloniserade andra befolkningsgrupper, ett system
som uppbars av politik, kultur och religion.[2]
Texten problematiserar också begreppet hegemoni i så måtto
att påvisar att boernas idé om att Boerkriget exklusivt tillhör boerkulturen
och att lidandet under britterna rättfärdigade idén om apartheid kom att
bestridas av nya eliter i samhället. Boernas hegemoni kan alltså, enligt
Gundlingh ses som bruten och de har inte längre monopol på Sydafrikas historia
på det sätt som möjliggjorde vinsten i valet 1948 och tiden därefter. Lidandets
monopol är nu vad man kalla för ”contested space” där flera aktörer tävlar om
utrymmet, något som Grundlingh själv beskriver som ”an Olympic of suffering”. Man
kan också härvidlag tala om en metaberättelse som nu utmanats och antagit nya
definitioner. Boernas ideologi, som har haft en enorm betydelse och som
reproducerats i stort sett alla samhällsaspekter (det är inte fel att tala om
sekterism i detta fall) fick under jubileumsåret en knäck och för personer som
indoktrinerats att tro att de var Guds utvalda volk, placerad på kontinenten för att sprida det kristna ljuset, så
blev ANCs övertagande av jubileet förmodligen ganska smärtsamt och detta kom
också till uttryck i vissa afrikaansspråkiga tidningar.
Det finns också grader av postmodernism i texten, även om
författaren själv tar avstånd från den. Han menar att minneskulturen 1999
starkt präglades av turistaspekter och att själva kriget glömdes bort i ivern
att paketera den för turister. Med illa dolt förakt tas också ett antal exempel
på detta upp. Referensen till Derridas simulacrum
känns därför inte helt avlägsen. Hybriditeten i minneskapandet från både den
vita och den svarta befolkningen är också påtaglig. Genom det medvetna valet
att placera in en svart kontext och sammansmälta denna med den vita kontexten
skapades också en hybriditet[3], men
att förklara den i traditionella rasrelaterade termer kan vara vanskligt då
vita redan tappat sitt politiska inflytande i Sydafrika vid den här tiden. Att
termen inte tas upp av författaren kan ju i och för sig också bero på att den
förmodligen inte var särdeles välrefererad 2004. Härvidlag har den teoretiska
utvecklingen gått starkt framåt.
Min tolkning av Grundlinghs text är att han mer eller mindre
omedvetet undviker att ta ställning. I brist på bättre metaforer skulle jag
säga att han nästan blir Weibulliansk i sin nitiskhet att låta sina källor
tala. Vilka källor rör det sig då om? En hel del litteratur kommer till
användning, mestadels av eurocentrisk natur och då främst litteratur som
behandlar sydafrikansk militärhistoria. Att detta material är problematiskt
behöver knappast nämnas, även om Grundlingh, till skillnad från andra samtida
historiker av Afrikanerhärkomst, också skrivit en hel del om det svarta
perspektivet.[4]
Andra källor som kommer till tals är diverse nyhetsklipp som är betydligt mer
intressant. Mest citerat är afrikaansspråkig press som exempelvis die Burger, Beeld och die Volksblad.
Dessa är mycket intressanta att studera ur ett diskursivt perspektiv. I de
refererade styckena tas boernas inställning upp och här framträder det, ur
boernas egna synvinkel, postkoloniala perspektivet. Robert Thornton menar att i
ett bidrag till boken Postcolonial
Identities in Africa att själva apartheidtiden bör betraktas som
postkolonial.[5]
De använder i princip samma retorik som vi är vana vid att läsa är det gäller
andra avkoloniseringsprojekt. Detta ter ju sig något märkligt för oss i Europa,
särskilt med vår förkunskap om apartheid och kampen mot detta avskyvärda
system. För att förstå, både detta ämne och andra som berör Sydafrika, måste
man ibland leka djävulens advokat och verkligen sätta sig in i boernas
föreställningsvärld. Det är ingen lätt uppgift, och stundtals ganska osmaklig.
Det första man måste förstå är det som jag var inne på tidigare, det vill säga
boernas syn på sig själva. De växer upp i en nästan hermetiskt tillsluten miljö
där ideologi kommer med modersmjölken, reproduceras på speciella
afrikaansspråkiga skolor, i den nederländska reformkyrkan (Nederduitse
Gereformeerde Kerk), på rugbyplanen och runt braaivleis.[6] Det
är en tillsluten och maskulin miljö som formar en speciell världsuppfattning,
eller identitet om man så vill. Afrikaners ser sig inte som kolonisatörer, men
delar synen på den vita rasens särart. De känner sig koloniserade av britterna
och i källmaterialet till artikeln framgick det också att vissa Afrikaners
sökte samförstånd med den svarta befolkningen när det gäller lidandet under
britterna. Detta var dock, av lätt insedda skäl, inte ANC särdeles intresserade
av att stödja.
Även om Grundlingh är en skicklig historiker, och det
erkännandet måste man ge honom, så märks det också väldigt tydligt att han
själv kommer av samma hermetiska miljö, vilket naturligtvis påverkar hans
tolkning. Det framkommer extra tydligt på ett par ställen där hans egna
inställning till den brittiska krigsföringen kommer fram. Exempelvis tolkar han
själv ett citat om Zulukrigen som om det skulle gälla Boerkriget.
Som avrundning ställs frågan om huruvida Grundlingh lyckas i
sitt uppsåt att utforska minneskulturen kring Boerkriget. Såtillvida att det är
en uttömmande text om hur makten över minnet fungerar och vems historien egentligen
är, så tycker jag han lyckas. Källmaterialet är bra och balanserat och hans
tolkningar ligger i linje med vad som tidigare skrivits på området. Är den
radikal då? Eftersom det postkoloniala perspektivet kan klassas som kritisk
teori så borde rimligtvis finnas ett mått av radikalism, men då väntar läsaren
förgäves, ty något sådant perspektiv uppenbarar sig inte. Texten är dock inte
alls lika apologetisk som exempelvis hans f.d. kollega, Hermann Giliomee (också
historiker från Stellenbosch University) vars bok die Afrikaners fullkomligen andas beundran över ett folk som
misshandlats svårt av både britter och historien självt.
Noter
[1] Grundlingh, Albert, ”Reframing Rememberance: the Politics
of the Centenary Commemoration of the South African War of 1899-1902”, Journal of Southern African Studies,
Vol. 30, No. 2, June 2004.
[2] Lämplig läsning härvidlag är Jansen,
Jonathan D., Knowledge in the blood:
confronting race and the apartheid past, Stanford University Press,
Stanford, California., 2009.
[3] Wilson, Norman James, History in crisis?: recent directions in historiography, 2. ed.,
Prentice Hall, Upper Saddle River, N.J., 2004, s. 147.
[4] Se exempelvis: Grundlingh,
Albert, Fighting their own war: South
African blacks and the First World War, Ravan, Johannesburg, 1987
[5] Werbner, R. & Ranger, T. O. (ed.) (1996). Postcolonial identities in Africa. New Jersey: Zed Books.
[6] Jansen, 2009.
Referenser
Giliomee, Hermann Buhr, The Afrikaners: biography of a people, 1. ed., University of Virginia Press, Charlottesville, 2003
Grundlingh, Albert, Fighting their own war: South African blacks and the First World War, Ravan, Johannesburg, 1987
Grundlingh, Albert, ”Reframing Rememberance: the Politics of the Centenary Commemoration of the South African War of 1899-1902”, Journal of Southern African Studies, Vol. 30, No. 2, June 2004
Jansen, Jonathan D., Knowledge in the blood: confronting race and the apartheid past, Stanford University Press, Stanford, California., 2009
Werbner, R. & Ranger, T. O. (ed.) (1996). Postcolonial identities in Africa. New Jersey: Zed Books
Wilson, Norman James, History in crisis?: recent directions in historiography, 2. ed., Prentice Hall, Upper Saddle River, N.J., 2004
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar